DISIGHET di2sig~he2t, r. l. f.; best. -en.
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara disig; ofta konkret(are): oklarhet l. grumlighet i luften, dis. Björkman (1889). Luften var så full af disighet, att vi ej sågo en skymt (af piken på Teneriffa). Wachtmeister Fr. andra sid. Atl. 10 (1901). (På andra sidan om det stora isfältet) smälte skogen samman med den grå disigheten, hvarur han kommit. Janson Gastar 234 (1902). — bildl. (W. v. Braun har) skaffat luft i vår vitterhet, då den var nära att qväfvas af sentimentalitetens disighet och den tillgjorda kammarbildningens osunda dunster. Sturzen-Becker 1: 139 (1861).
