[jfr t. disharmonisch, eng. disharmonic, disharmonious, fr. désharmonique, désharmonieux, it. disarmonico]
adj. till DISHARMONI:som icke harmonierar l. icke står i samklang; oharmonisk.
1) till DISHARMONI 1:missklingande, missljudande; som ’skär i öronen', skorrande; falsk. På förstärkningen af de harmoniska öfvertonerna beror tonens välklang eller renhet, på förstärkningen af dess disharmoniska dess missklang eller orenhet. Svahn Lärob. i muntl. föredr. 18 (1903). — mer l. mindre bildl. Skönheten kan lika litet inom poesien stanna vid ett disharmoniskt ackord, som den kan göra det inom musiken. C. R. Nyblom enl. Kindblad(1870).
2) till DISHARMONI 2:utan jämvikt l. öfverensstämmelse, oöfverensstämmande (lynnen, stämningar osv.); ofta närmande sig bet.: (andligt) söndersliten; äfv. oenig; stundom: oordentlig, smaklös. (Leopolds moraliska sånger äro) utbrott af ett fullkomligen sönderryckt och disharmoniskt väsende. Hammarsköld Sv. vitt. 2: 171(1819). Det pöbelaktiga röjer sig .. genast för den yttre betraktelsen genom något disharmoniskt i det yttre skicket. B. E. Malmström 7: 399(1845). Han var född i ett disharmoniskt äktenskap. Mjöberg Läseb. 458(1910).
