DISJUNKT disjuŋ4kt l. (vanligare) -ŋ4t, adj.; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr t. disjunkt, eng. disjunct, af lat. disjunctus, p. pf. till disjungere (se DISJUNGERA)]
log. om två l. flera (samordnade l. koordinerade) begrepp som falla utom hvarandra till omfånget (o. utesluta hvarandra) ss. motsatta alternativ o. på samma gång ingå under ett gemensamt allmännare begrepp (hvars omfång de alla tillsammantagna fullständigt utfylla); äfv. om satsdelar l. satser som innehålla sådana begrepp l. om förh. mellan sådana begrepp l. satsdelar l. satser; oftast i pl. l. ss. adv.; jfr DISPARAT. Tuderus Kiesewetter 32 (1806). Afzelius Log. 22 (1847, 1864). För det disjunktiva omdömets riktighet fordras, att det innehåller en verkligt logisk disjunktion, d. v. s. att skiljelemmarne äro 1) disjunkt koordinerade, d. v. s. motsatta eller ömsesidigt uteslutande hvarandra .., och 2) fullständiga. Borelius Log. 33 (1863, 1882). Äro lederna disjunkta, kan antingen .. eller (.. eller) utbytas mot .. dels .. dels (.. dels) eller än .. än .. (.. än), t. e. ”trianglar äro dels [eller: än] rätvinkliga, dels [resp. än] trubbvinkliga, dels [resp. än] spetsvinkliga”. Noreen Vårt spr. 5: 151 (1906).
