DISJUNKTION dis1juŋkʃω4n, äfv. -ŋʃ-, r. (f. G. Dalin(1871)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. disjunktion, eng. disjunction, fr. disjonction, af lat. disjunctio (-ōnis), vbalsbst. till disjungere (se DISJUNGERA)]
log. förh. mellan två l. flera begrepp som äro disjunkta; logiskt särskiljande (af sådan form); logisk åtskillnad (af sådant slag); äfv.: disjunktiv(t) omdöme l. sats l. slutledning. Den disjunktiva satsen: En triangel är antingen liksidig eller oliksidig, (är) i logiskt hänseende enkel, emedan disjunktionens form är enkel. Boivie Sv. synt. 10(1826). Hammarsköld Log. 27(1827). Slägtet är en bestående åtskilnad, Disjunction. Snellman El.-curs. 2: 74(1840). Borelius Log. 33(1863, 1882; se under DISJUNKT). 2 NF(1906).
Ssg: DISJUNKTIONS-LED103~2. Ur antagandet af en bland disjunktionslederna i undersatsen (i den disjunktiva slutledningen) följer alla de andras upphäfvande i slutsatsen. Rein Log. 49(1882).
