publicerad: 1916
DISJUNKTIV dis1juŋkti4v, äfv. -ŋt-, l. 30~2 l. 40~1 (dissjunckti´v Dalin), adj.; adv. -T; äfv. sbst., r.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid förekommer ordet i sv. med lat. böjning, t. ex.: Conjunctio är en particula, som binder och fogar Orden i hoop; antingen copulativa .. eller disjunctiva .. (t. ex.) neij .., eller .., antingen .., eller Adversativa (osv.). Wallenius Project H 3 b (1682). Disjunctivus kallas then (syllogismus, dvs. slutledning), hvars propositio major (dvs. öfversats) giör en skillnad. Rathe Log. 51 (1722). Conjunctiones .. disjunctivæ. Sjöström o. Ehrnström Sv. spr. 55 (1843, 1870).
Etymologi
[jfr t. disjunktiv, eng. disjunctive, fr. disjonctif, af lat. disjunctivus, af disjungere (se DISJUNGERA). Ordet upptogs i lat. för att återgifva gr. διαζευκτικός, af διαζευγνύναι, af διά, genom, isär m. m. (jfr DI-), o. ζευγνύναι, oka samman, förena (se ZEUGMA). Det gr. ordet användes i den formella logiken o. i grammatiken redan af stoikerna, men i logikens terminologi härleda sig dess stående anv. från peripatetikerna]
I. adj.: åtskiljande två l. flera förbundna leder (begrepp l. omdömen, satsdelar l. satser); särskiljande, söndrande.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr. samt af lat. disjunctivus, gr. διαζευκτικός] log. om omdöme l. slutledning af visst slag (med hänsyn till relationen mellan lederna); motsatt HYPOTETISK o. KATEGORISK; jfr DIVISIV. Ett disjunktivt omdöme, t. ex. A är (antingen) B eller C. Disjunktiv slutledning, t. ex. A är (antingen) B eller C, nu är A B; alltså kan A icke vara C (s. k. vanlig disjunktiv slutledning, där bl. öfversatsen innehåller ett disjunktivt omdöme, medan undersatsen är kategorisk; motsatt s. k. ren disjunktiv slutledning, där äfv. undersatsen innehåller ett disjunktivt omdöme). Disjunktiv öfversats l. undersats. Et förnuftsslut kallas disjunctivt, som har en disjunctiv Sats. En Sats är disjunctiv, då den består af flere prædicater, som äro stridiga sins emellan .. (t. ex.) Själen är antingen sammansatt, eller enkel. V. stycken t. uplysn. i den Kant. philos. 40 (1798); jfr 2. Man (kallar) det omdöme disjunktivt i inskränkt betydelse (i motsats till divisivt), som blott afser att angifva begreppets tänkbara bestämningar i ett visst fall, t. ex. Eken är antingen phanerogam eller kryptogam. Borelius Log. 34 (1863, 1882). Sjöberg o. Klingberg Log. 19 (1871, 1898). — jfr HYPOTETISKT-DISJUNKTIV.
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr. samt af lat. disjunctivus, som lat. grammatiker under de första århundradena e. Kr. använde i bl. a. förb. conjunctio disjunctiva (l. disjungendi; se Job De grammaticis vocabulis apud latinos (1893)), återgifvande gr. διαζευκτικός, som Dionysios från Halikarnassos redan vid tiden omkr. Kr. f. använde om konjunktionerna ἢ, ἢτοι, ἠέ, eller. Ofvannämnda lat. grammatiker indelade konjunktionerna vanl. i fem grupper o. hänförde till disjunctivæ: aut, ve, vel, ne, nec, neque, o. denna systematisering i dess mer l. mindre varierande former återfinnes hos olika svenska förf. från o. med Wallenius (se ofvan); jfr för öfr. anm. under II] språkv. om (samordnande l. koordinerande) konjunktion, äfvensom adverb af visst slag l. sats l. satsbindning som inledes l. förbindes af sådan partikel; vanl. motsatt ADVERSATIV o. KOPULATIV m. fl., stundom underordnadt endera af de två (se vidare anm.). Disjunktiv konjunktion. Disjunktiv bisats l. sats. Konjunktioner (kopulativa, disjunktiva och adversativa) sammanbinda ord i lika casus. Boivie Sv. spr. 90 (1820). Sundén Sv. spr. 129 (1869, 1885). Kopulativt eller disjunktivt samordnade språkdelar. G. Borgström i Ped. tidskr. 1897, s. 40. De disjunktiva konjunktionerna verka ofta omvänd ordföljd. Brate Sv. spr. 155 (1898). Disjunktivt (kallas för hållandet mellan satsdelar l. satser), då förbindelsens leder tänkas såsom hvarandra ömsesidigt uteslutande alternativer. Det (vanliga) specifika uttrycksmedlet härför är den tvåledade partikeln antingen (eller endera) .. eller, stundom med tillfogadt ock eller också. Noreen Vårt spr. 5: 151 (1906).
II. sbst. (mindre br.) språkv. disjunktiv konjunktion, disjunktivt adverb (se I 2 o. anm.). Disjunktiva adversativer eller disjunktiver: såsom antingen-eller, eller ock, eljest. Svedbom Satsl. 59 (1843, 1855). Disjunktiver, som sammanbinda motsatta eller skiljaktiga begrepp, t. ex. antingen-eller; hvarken-eller. Bjursten Sv. spr. 2: 65 (1865).
Anm. till I 2 o. II. Åt det grammatikaliska begrepp ordet betecknar, har af olika grammatiker gifvits växlande omfång, ss. det framgår af de partiklar som de kalla disjunktiva konjunktioner l. disjunktiver (l. conjunctiones disjunctivæ). De flesta hänföra till dem eller, vanl. med tillägg af antingen — eller o. ofta äfv. hvarken — eller (Ljungberg Sv. spr. 187 (1756: antingen, eller, hvarken, ej eller), Almqvist Sv. spr. 101 (1832), Rebbe Sv. spr. 93 (1912: eller); jfr ofvan Wallenius), medan ngra (ä.) förf. medtaga äfv. färre l. flera af de vanl. s. k. kopulativa o. adversativa konjunktionerna, t. ex. dels — dels, än — än, men, utan (Botin Sv. spr. 148 (1777: Antingen, Dels, Eller, Ej heller, Ej allenast, Utan ock), Strömborg Sv. spr. för beg. 59 (1857: hvarken, antingen-eller, delsdels, än-än, men, utan, dock, likväl, fastmer); jfr Tiällmann Gram. 227 (1696: Åtskilliande (dvs. disjunktiva): antingen, äller, ei häller, icke, icke häller, utan sed. icke allenast: utan ock)), äfvensom vissa satsinledande adverb, t. ex. annars, eljest (Cramér Sv. etym. o. synt. 31 (1839: annars), Svedbom Satsl. 59 (1843, 1855: (bl. a.) eljest)).
Spoiler title
Spoiler content