DISKANTERA dis1kante4ra, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[fsv. diskantera; till DISKANT; jfr mnt. discanteren, holl. discanteeren, t. diskantieren o. mlat. discantare, äfvensom DISKANTA]
1) (med afs. på ä. förh.) till DISKANT 1: sjunga en beledsagande (öfver)stämma till en gifven melodi; improvisera en ackompanjerande stämma (i hufvudsaklig motrörelse) till den sjungna melodien; äfv.: komponera efter reglerna för ’discantus'. Påfven Johan XXII .. såg sig (år 1322) tvungen att förbjuda alt diskanterande i kyrkorna. Wegelius Mus. hist. 54 (1891). Framförallt i Frankrike idkades diskanteringen med stor ifver. .. Äfven om denna konst ännu var stel och otymplig, utgjorde den likvisst begynnelsen af ”kontrapunkten”. Valentin Musikh. 1: 118 (1900). Det äldre diskanterandet synes (vid midten af 1600-talet) vid en del kyrkor lefvat kvar från äldre tid. Norlind Sv. musikh. 98 (1901); jfr språkprofvet under DISKANTE-VIS 1.
2) (fordom) till DISKANT 2: utföra två- l. flerstämmig figuralsång, sjunga (ngt) två- l. flerstämmigt (på ett sådant sätt att de särskilda tonerna få bestämda tidsvärden i förh. till hvarandra); jfr DISKANTA 3. När predijkan war uthe, begyntes at discantera på lächterna: O Gudh wij lofwe tigh, etc. Consist. acad. Abo. ä. prot. 1: 9 (1640). Skolan (dvs. skolungdomen) discanterade på förborgen (vid konungens besök på Visingsborg). Brahe Tänkeb. 101 (c. 1660). Till skoldjäknarnes åligganden hörde .. äfven ”diskantering”, d. v. s. sång i kyrkan vid högtider eller vid portarne (ostiatim) för förnämligare borgares hus. Karlson Örebro skol. hist. 4: cxxxii (1899).
