DISKONTINUITET dis1kontinɯ1ite4t l. -u-, l. 01— l. 1010—, r. (f. G. Dalin(1871)); best. -en.
Etymologi
[jfr t. diskontinuität, eng. discontinuity, fr. discontinuité]
(i fackspr., i sht filos. o. mat.) brist på kontinuitet l. sammanhang; egenskap(en) att vara diskontinuerlig. Funktioners kontinuitet och diskontinuitet. Björling Diff.-kalk. 23(1866, 1893; rubrik). Motsatsen mellan talens diskontinuitet och rumsstorheternas kontinuitet. P. G. Laurin i Ped. tidskr. 1890, s. 206. Diskontinuiteten mellan skolmatematiken och den matematiska vetenskapen (har) blifvit allt för stor. R. Mattson Därs. 1907, s. 340. Antagandet af materiens diskontinuitet. 2 NF 18: 835(1913).
Ssg: DISKONTINUITETS-PUNKT100103~2 l. 01— l. 1010—. mat. värde på den oberoende variabeln för hvilket en funktion icke är kontinuerlig. Hahnsson(1888).
