DISKONTINUERLIG dis1kontin1ɯe4rlig l. -ti1-, l. -u-, l. 1000— l. 0100—, adj.; adv. -T.
Etymologi
[liksom t. diskontinuierlich bildadt efter mlat. discontinuus (Thomas ab Aquino), som medelst det upphäfvande prefixet dis- (jfr DI-) är bildadt till lat. continuus (jfr KONTINUERLIG)]
(i fackspr.) som icke är kontinuerlig, icke hel o. oafbruten; som karakteriseras af l. försiggår under afbrott; afbruten, språngvis l. ryckvis fortskridande. Den .. diskontinuerliga talserien. J. A. Lundell (1881) i Landsm. III. 1: 25. Frågan, om materien är kontinuerlig eller diskontinuerlig. Rydberg Varia 31 (1890, 1894). I motsats till ”utveckling” står å ena sidan ”stillastående” och å den andra ”diskontinuerlig förändring” (förändring språngvis ..). G. F. Steffen i GHT 1897, nr 262, s. 1. (Karbid-)ugnar för diskontinuerlig drift. Tekn. tidskr. 1899, K. s. 91. — särsk. i vissa stående förb.
a) mat. Diskontinuerlig funktion, funktion hvars värde ändrar sig oändligt litet vid oändligt liten ändring af den oberoende variabeln. En algebraisk .. funktion blir oändlig och följaktligen diskontinuerlig, så ofta som nämnaren försvinner, åtminstone såvida täljaren icke gör det samtidigt. Björling Diff.-kalk. 22 (1866, 1893). H. Holmgren i Tidskr. f. mat. 1868, s. 31. NF 8: 1269 (1884).
b) fys. Diskontinuerligt spektrum, spektrum som består af ett antal lysande linjer l. band med mörka mellanrum. En gasformig kropp, som bringas att lysa, ger i regeln ett diskontinuerligt spektrum. Moll Fys. 4: 90 (1901).
