DISKORDANS dis1kordaŋ4s, ngn gg -dan4s, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. diskordanz, fr. discordance, eg. brist på öfverensstämmelse, ä. fr. descordance, vbalsbst. till descorder, icke stämma öfverens, af lat. discordare (se DISKORDANT). — jfr KONKORDANS]
geol. om sådan oregelbundenhet i lagringen som äger rum då de i ett enskildt berglager (l. en hel följd af sådana) ingående hvarfven icke hvila parallellt på hvarfven i det äldre, utan täcka dem så att de öfres lagringsytor hvila på de utgående kanterna af det undre lagret l. ock så att hvarfven i det yngre lagret med sina utgående kanter med vinklar stöta emot det äldre lagrets gränsyta; olikformig lagring. NF (1880). Törnquist Bergsbygn. inom Siljansomr. 33 (1883). Flera .. fall af diskordanser finnas längs .. (dalens) sluttning. H. Sjögren i Geol. fören. förh. 1891, s. 233. Övertväras en konkordant lagerföljd av en annan med annorlunda orienterade lager, föreligger en diskordans mellan dem. Ramsay Geol. gr. 1: 2 (1912). — i öfverförd anv. Arkeologisk diskordans. K. Stjerna i Ant. tidskr. XVIII. 1: 286 (1905; om det förh. att kulturutvecklingen ngnstädes synes afbruten, i det att de vanliga mellanleden mellan en äldre o. en yngre kultur där alldeles saknas). Dens. Därs. 287, 288, 289, 291.
-LINJE~20 l. -LINIE~200. i öfverförd anv. Vid 500-talets midt ligger Bornholms arkeologiska diskordanslinje. K. Stjerna i Ant. tidskr. XVIII. 1: 285 (1905). —
-YTA~20. De under diskordansytan befintliga bildningarna utgöra grundberget för avlagringarna ovanpå densamma eller täckberget. Ramsay Geol. gr. 1: 2 (1912).
