DISKURSION dis1kurʃω4n, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr eng. discoursion, af senlat. discursio (-ōnis), vbalsbst. till lat. discurrere, p. pf. discursus (se DISKURRERA)]
filos. om den handling som äger rum, då man uppfattar ngt diskursivt; motsatt INTUITION; jfr DISKURS 1. Vid det intuitiva beherrskandet af (en viss tecknad figur) .. egde ett omärkligt kringblickande rum, blott ett så hastigt att diskursionen ej förmärktes. Larsson Poes. log. 11 (1899).
