DISPUTABEL dis1pɯta4bel, äfv. -pu-, adj. -bla, -blare.
(numera mindre br.) som kan bestridas l. ifrågasättas; som man kan tvista om l. hysa mera än en mening om; tvistig; omtvistlig, omtvistbar; oviss; jfr DISPUTERLIG, DISKUTABEL. Then skuldford(r)an som kan wara disputabel. Schmedeman Just. 299 (1654). Ruthen hafwer .. sielf giordt sin sak disputabell. RARP 6: 91 (1657). Gynther Conv.-handlex. (1846). Ekbohrn Främ. ord (1868; äfv. i den postuma uppl. 1904). — särsk. (†) i förb. göra ngt disputabelt i bet.: bestrida l. (söka) hindra ngt. Projectet .. är i sig sielf intet at giöra disputabelt. 2 RARP I. 2: 52 (1720). Om Fienden .. hade hållit sig närmare til Elfs-brädden, skulle han visserligen hafva giordt landstigningen mera disputabel. Nordberg C. XII 1: 163 (1740); jfr DISPUTERA 7 b. Det är antecknadt, att under det R(ålamb) var President i Götha Hofrätt, ingen enda dom, fälld i hans närvaro, genom revisionssökande gjordes disputabel. Biogr. lex. 13: 120 (1846).
