SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1916  
DISPUTAT, m. (Runius); best. -en.
Etymologi
[af t. disputat, sidoform till disputation (se DISPUTATION); jfr t. ex. ordparen CERTIFIKAT : CERTIFIKATION, INAUGURAT : INAUGURATION. Med afs. på genus jfr TRAKTAT]
(†) disputation, lärd ordstrid; jfr DISPUTATS 1, DISPUTATION 3. Saning får på slutet triumphera. / När disputaten har ett sådant ändamål / Är han på kiättarns hals en Luthers lut och twål. Runius Dud. 2: 83 (1712). Vi (präster) disputere nog. .. Vår disputat är mäst en disput. Scherping Cober 2: 159 (1737).
Spoiler title
Spoiler content