DISPUTATOR dis1pɯta3tor2, äfv. -pu-, stundom —40, m.||ig.; best. -n; pl. -er dis1pɯtatω4rer, äfv. -pu-.
Etymologi
[jfr t. o. eng. disputator, af lat. disputator, af disputare (se DISPUTERA)]
person som disputerar; särsk. om deltagare i (offentlig) disputationsakt; äfv. om person som gärna inlåter sig i ordväxling (dispyt); äfv.: dialektiker; jfr DISPUTANT, DISPUTERARE 2. Rydelius Förn. 292 (1721, 1737). I kathedern var (J. B. Zebrocynthius) .. såsom disputator ej flitig. P. Wieselgren i Biogr. lex. 23: 52 (1856). NF (1880). Lars är en skicklig disputator och märklig predikant. Rydberg Vap. 223 (1891). De triumfer .. (Thorild) skördade som lysande disputator inför konungen och hans hofmän. K. Warburg i Nord. tidskr. 1896, s. 250.
