DISSEKTOR disäk3tor2 l. 040. (dissä´cktårr Dalin), m.||ig.; best. -n; pl. -er dis1äktω4rer, äfv. dis1ek- (-tórärr Dalin).
Ordformer
(förr skrifvet dissector)
Etymologi
[jfr holl., t. o. eng. dissector; jfr PROSEKTOR]
(numera föga br.) om person som utför dissektion(er); jfr DISSEKANT. Mången af dolda krämpor förtärd förordnar att hans kropp må efter döden lemnas dissectorn, på det läkekonsten må deraf något lära. P. Wieselgren i Biogr. lex. 17: 258 (1849). Börtzell Frémeaux Sankt Helena 223 (1909).
