DISSIMILATORISK dis1imil1atω4risk l. -mi1-, l. 010—, adj.; adv. -T.
språkv. adj. till DISSIMILATION: som innebär l. åstadkommer dissimilation, dissimilations-. En dissimilatorisk (ljud-) företeelse. Den dissimilatoriska ljudlagen. A. Kock i Landsm. XI. 8: 23 (1896). Dissimilatoriskt bortfall af en hel stafvelse. Noreen Vårt spr. 3: 31 (1905); jfr HAPLOLOGI. De af sandhilagarna framkallade förändringarna gå dels i riktning af — total eller partiell — assimilation .., dvs. likformiggörande af artikulationen, dels i en skenbart alldeles motsatt dissimilatorisk riktning. Därs. 2: 10 (1907).
