DISSIMILATION dis1imil1atʃω4n l. -mi1-, l. -aʃ-, l. 010—, r. (f. G. Dalin(1871)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr holl. dissimilatie, t., eng. o. fr. dissimilation]
vbalsbst. till DISSIMILERA.särsk. språkv. motsv. DISSIMILERA 1:förändring l. bortfall (af språkljud) i närheten af identiska l. likartade ljud; jfr HAPLOLOGI.Genom dissimilation anses vanligen fornsvenskans lykil hafva öfvergått till nykil, motsvarande nysvenskans nyckel. Richert Kons. ljudl. 44(1866). Dissimilation: .. då det omedelbara upprepandet af tvänne verkningar af samma organ kännes besvärande, undvikes det genom förändring af det ena ljudet. Stjernström Whitney 78(1880). Noreen Vårt spr. 3: 46(1905). — jfr FJÄRR-,KONSONANT-, VOKAL-DISSIMILATION.
