DJUPEN? l. DJUPNA, f.?, anträffadt bl. i best. diupnan.
Etymologi
[jfr nor. dial. djupn, jupn (m. fl. former), f., samt sv. dial. (Älfd.) dju(e)pen, hvars neutrala genus, om det är pålitligt styrkt, torde vara sekundärt. Med afs. på ordets ursprungliga stambildning se etym. afd. under DJUP, sbst.; med afs. på (den dialektala) best. formen på -an i st. f. -en jfr GÖPEN, hvaraf i ä. tid undantagsvis träffas best. göpnan. Möjligt är likväl, att djupnan förutsätter ett djupna, f.; ett sådant är antecknadt från nor. dial., men torde vara en utvidgning af det mer spridda djupn]
(†) djup (se DJUP, sbst. 1). Omkring denne (dvs. grufvan) ähr månge små kuuper (dvs. sänkningar) och gå alt vt (dvs. malmen i dem upphör alldeles) på diupnan. Johansson Noraskog 3: 274 (i handl. fr. 1680).
