DJUPSINNIGHET jɯ3psinig~he2t (med afs. på uttalet af dj jfr anm. vid DJUP, sbst.), äfv. 3~200, r. l. f.; best. -en; pl. (se under 1) -er.
Etymologi
[jfr d. dybsindighed, holl. diepzinnigheid, (ä.) t. tiefsinnigkeit]
eg.: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara djupsinnig; jfr DJUPSINNEsamt SKARPSINNIGHET;äfv. konkretare (se 1). — särsk.
1) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] motsv. DJUPSINNIG 1; jfr DJUPSINNE 1, DJUPSINTHET;konkretare (i sht i pl.): djupsinnig(t) tanke l. yttrande; jfr DJUPHET 3 b. Konstlade djupsinnigheter. (G. I:s) diupsinnigheet var fast högre .. än någon kunde efterföllia med arbete eller sinne. Hist. handl. 20: 122(c. 1565). Mitt uti mine diupsinnigheter, bad hon mig, at jag ville gifva henne en knifsudd salt. Kling Spectator F 1 b(1735). (Jag) är .. en herre af mycket liten djupsinnighet och frågar ej efter, om solen går eller jorden axlar sig. Bellman 1: 7(1794). Ehuru jag kan ha någon skarpsinnighet, saknar jag dock djupsinnighet. Tegnér 6: 482(1839). Schück Shaksp. 1: VI (1916). — särsk.
a) (numera knappast br.) med följande inf. (Anders Celsius') djupsinnighet at utgrunda de mäst inveklade natursens hemligheter. Höpken 1: 215(1745).
b) (†) motsv. DJUPSINNIG 1 a: djup kunskap. (Albertus Magnus o. Thomas ab Aquino hämtade) af Aristoteles .. sin djupsinnighet. Lagerbring 1 Hist. 2: 841(1773).
