SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1918  
DJUPSINNIGHET 3psinig~he2t (med afs. på uttalet af dj jfr anm. vid DJUP, sbst.), äfv. 3~200, r. l. f.; best. -en; pl. (se under 1) -er.
Etymologi
[jfr d. dybsindighed, holl. diepzinnigheid, (ä.) t. tiefsinnigkeit]
eg.: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara djupsinnig; jfr DJUPSINNE samt SKARPSINNIGHET; äfv. konkretare (se 1). — särsk.
1) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] motsv. DJUPSINNIG 1; jfr DJUPSINNE 1, DJUPSINTHET; konkretare (i sht i pl.): djupsinnig(t) tanke l. yttrande; jfr DJUPHET 3 b. Konstlade djupsinnigheter. (G. I:s) diupsinnigheet var fast högre .. än någon kunde efterföllia med arbete eller sinne. Hist. handl. 20: 122 (c. 1565). Mitt uti mine diupsinnigheter, bad hon mig, at jag ville gifva henne en knifsudd salt. Kling Spectator F 1 b (1735). (Jag) är .. en herre af mycket liten djupsinnighet och frågar ej efter, om solen går eller jorden axlar sig. Bellman 1: 7 (1794). Ehuru jag kan ha någon skarpsinnighet, saknar jag dock djupsinnighet. Tegnér 6: 482 (1839). Schück Shaksp. 1: VI (1916). — särsk.
a) (numera knappast br.) med följande inf. (Anders Celsius') djupsinnighet at utgrunda de mäst inveklade natursens hemligheter. Höpken 1: 215 (1745).
b) (†) motsv. DJUPSINNIG 1 a: djup kunskap. (Albertus Magnus o. Thomas ab Aquino hämtade) af Aristoteles .. sin djupsinnighet. Lagerbring 1 Hist. 2: 841 (1773).
2) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] motsv. DJUPSINNIG 3; jfr DJUPSINNE 2. (Lagens taflors) grundtligha Diwpsinnighet, (kan) icke någhon Engel j Himmelen .. tilfyllest vtransaka eller begrijpa. L. Paulinus Gothus Thes. cat. A 2 a (1631). Vårt Göthiska Språks djupsinnighet. A. O. Rhyzelius i Sv. Merc. 3: 1040 (1758). (Schumanns) konst är af utprägladt tysk karakter i sin inåtvända djupsinnighet. NF 14: 722 (1890).
3) [jfr motsv. anv. i t.] (†) motsv. DJUPSINNIG 4: tungsinthet, grubbleri, svårmod, melankoli, hypokondri; jfr DJUPSINNE 3. (Kapten Sturm) sänktes .. åter i en vild djupsinnighet. Eurén Orth. 1: 54 (1793).
Spoiler title
Spoiler content