publicerad: 1918
DJUPSINNIG jɯ3p~sin2ig (med afs. på uttalet af dj jfr anm. vid DJUP, sbst.), adj. -are. adv. -T; jfr DJUPSINNELIG.
Ordformer
Etymologi
[trol. efter t. tiefsinnig, af tief (se DJUP, adj.) o. sinn (se SINNE), i anslutning till AFSINNIG, ENSINNIG m. fl.; jfr d. dybsindig, (m)nt. dêpsinnich, holl. diepzinnich, fris. dêpsinnig. Åtm. i sv. synes ordet redan från början ha kunnat nyttjas såväl om sak (i bet. 3) som om person (i bet. 1)]
jfr DJUPSINT.
1) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.; jfr äfv. fsv. dywp oc grundogh aff sinneth] om person l. (numera föga br.) ngns förnuft, förstånd osv., eg.: som har ett djupt sinne; som ser till l. förmår tränga till tingens djup l. bedöma spörsmål af djupare natur, djuptänkt; motsatt YTLIG, GRUND; tidigast till bet. ej strängt skildt från SKARPSINNIG; ej sällan med mer l. mindre sarkastisk anstrykning: klyftig, spetsfundig; jfr DJUPSINT 1 o. DJUP, adj. 13 (a,) b. En djupsinnig författare. The merckelige svar, som .. (Ebbe Knutsson) effter sith diupsinnige förnupth .. svareth haffver. G. I:s reg. 28: 219 (1558; sarkastiskt). Phrygius Him. lif. 6 (1615; om Paulus). Ju diupsinnigare och nyhittigare Mathematicus, ju trögare Poët. Rydelius Förn. 104 (1720, 1737); jfr DJUP, adj. 13 b. Celsius (reste) öfver till Ängland .. at lära känna detta djupsinniga folket. Höpken 1: 226 (1745). En af tidens djupsinniga eller underliga Poeter. Lagerbring 1 Hist. 4: 37 (1783). Shakspeare .. är den djupsinnigaste bland alla skalder. Rydqvist i SAH 12: 381 (1827). Paulson Minnestal i Gbgs VSH 85 (1898). — särsk.
a) (†) angifvande en förvärfvad egenskap: grundligt lärd l. instruerad. Den, som ville blifva djupsinnigare och mera uplyst, reste (under medeltidens första århundraden) til Bremen. Lagerbring 1 Hist. 2: 813 (1773).
b) (†) öfvergående i bet.: som icke genomskådas l. låter genomskåda sig, inbunden, slugt beräknande; jfr DJUP, adj. 13 b β. (Acantes) var diupsinnig, förslagen och oförskräckt. Ehrenadler Tel. 817 (1723).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (numera knappast br.) om begrundande, eftertanke, öfvervägande o. d.: på djupet gående, grundlig, allvarlig; jfr DJUP, adj. 13 a. Hiärne 2 Anl. 357 (1706). Efter lång och djupsinnig eftertanka. Lagerbring 1 Hist. 2: 484 (1773).
3) [jfr motsv. anv. i d., mnt., holl. o. t.; med afs. på förb. djupt sinne i hithörande bet. se första språkprofvet under DJUP, adj. 13 a] som vittnar om andligt djup l. som går på djupet; som har en djup mening l. innehåller djupa tankar; som det kräfver djupt förstånd för att fatta; numera nästan bl. om spörsmål, tanke, (ut)tolkning o. d., äfv. bok, skrift o. d.; ofta med sarkastisk anstrykning: utstuderadt klyftig, spetsfundig; jfr DJUPSINT 2 o. DJUP, adj. 13 a. Djupsinniga spörsmål. O. Petri P. Eliæ c 2 a (1527). Them som synes at man skulle haffua ena lengre och diwpsinnoghare postille (än denna), the må tenkia til at göra henne. Dens. 2 Post. Föret. 3 b (1530). Höga och diupsinnige uthtydningar. Ekman Siönödzlöffte 232 (1680). Himmelrikes diupsinniga hemligheter. Swedberg Sabb.-ro 1562 (1690, 1712). Genom tråkighet, huru djupsinnig och höglärd den än må vara, vinnes .. (populariteten) icke. Tegnér 6: 123 (1830). (När herrarna) skola säga någonting djupsinnigt, så kan man aldrig begripa, hvad de mena. De Geer Hjertkl. 58 (1841). Fehr Underv. 37 (1894). — (†) om rådslag l. beslut. Kong(lig)e Ma(jes)t(ä)tz diupsinnige rådh och nådige betenckende. G. I:s reg. 17: 276 (1545).
4) [jfr motsv. l. liknande anv. i holl., fris. o. t.] (†) som har l. som vittnar om ett (djupt o.) tungt sinne, tungsint, dyster, svårmodig, sorgmodig, melankolisk, hypokondrisk. (Den som har ”melankoliskt blod”) Är bedröffuat, och haffuer swåra diupsinniga tanckar. B. Olavi 3 b (1578). Hwar finner tu diupsinnigare, klaghlighare, jemmerlighare ord, än vthi klaghopsalmerna(?) Förspr. på Psalt. (Bib. 1618; Luther: tieffer); jfr 3. (Han hade) blifvit helt djupsinnig (af förälskelsen). Ågren Gellert 152 (1757; t. tiefsinnig). En djupsinnig, tystlåten yngling blef af hastig skrämsel i flera dagar liksom cataleptisk. Vet.-handl. f. läk. III. 4: 30 (1796). Movitz är en .. tung- eller djup-sinnigt lättsinnig känslomenniska. Ljunggren Bellm. 154 (1867; möjl. mera tillf.). — i substantivisk anv.: grubblare, hypokonder. Grubb skapade djupsinnige i Helsingland, som blefvo en plantskola för de nordligare läsarne. Almqvist Amor. XVII (1839).
5) [jfr motsv. anv. i t.] försänkt i djupa tankar, tankfull, grubblande (ss. mera tillfällig egenskap); bl. i förb. som afse utseende; ofta ironiskt. Han tog på sig en mäkta djupsinnig min. (Appiani) kommer in djupsinnig, och med nedslagna blickar. Fahlcrantz Lessing Galotti 43 (1821; t. tiefsinnig). Hvad han ser djupsinnig ut! Dalin (1850).
Spoiler title
Spoiler content