publicerad: 1920
DOGSE då3gse2 l. dog3se2 l. dok3se2 (då`ggse Dalin (angifvet ss. det vanliga uttalet)), numera sällan DUGSE dɯ3gse2 l. dug3se2 l. duk3se2 (du`gse (med kort) ŭ Weste), adj. oböjl.
Ordformer
(doghse 2 Kor. 2: 16 (NT 1526), 1 Mos. 47: 6 (Bib. 1541), Rudbeckius Ench. Evang. H 4 b (1627); dochse Balck Esop. 146 (1603); doxe G. I:s reg. 6: 111 (1529), 9: 284 (1534); dogse G. I:s reg. 4: 90 (1527), 2 Kor. 2: 16 (Bib. 1541), Borg Luther 2: 841 (1753), Wikner Pred. 359 (1879), VL 1894, nr 300, s. 3 (i ett herdabref); dågse Dalin (1850; med hänvisning till dugse), Topelius Planet. 1: 71 (1889; arkaiserande); dågze Thyselius Handl. lärov. 1: 9 (1620). — dughse J. Bureus (1602) hos Lindroth Bureus 98 (: såsom Vuxe êns lydher medh dughse); dugse G. I:s reg. 28: 275 (1558). Rudbeckius Kon. reg. 75 (1614), Botin Sv. spr. 88 (1777), Afzelius Sagoh. 7: 284 (1853); dugze RP 6: 466 (1636). — duffze G. I:s reg. 17: 71 (1545))
Etymologi
[fsv. dughse (dwxse), dogxe, afl. af dugha (dogha, dufwa) (se DUGA). Att formen med o nu nästan uteslutande förekommer, beror på att, då ordet numera ngn gg användes, det väsentligen har karaktären af ett lån från det gamla bibel- o. kyrkospråket, där denna form är ensamt rådande]
(numera bl. arkaiserande, dels i högre, i sht religiös stil, dels skämts.) oftast predikativt l. ss. apposition, sällan attributivt: som duger, duglig, kompetent, skicklig, dugande; förr äfv.: tjänlig, användbar, lämplig; dels om duglighet i ngt visst afseende, hvilket antingen framgår af sammanhanget l. uttryckes gm särsk. bestämning, vanl. inledd med prep. till, dels om allmän duglighet: som duger till ngt, som har ngt värde. 2 Kor. 2: 16 (NT 1526; Bib. 1917: skicklig). Om tu weest någhra män jbland .. (Israels barn) som doghse äre, så sätt them offuer min booscap. 1 Mos. 47: 6 (Bib. 1541). O Gudh tu som wel seer at wij til intet gott dogse äre. Mess. 1557, s. L 1 b (dogse kvarstår i somliga evang.-böcker ännu så sent som 1895). (En) ringa Wara, som snart förfaller, och til intet dogse är. P. P. Gothus Underv. F 5 a (1590). (Man skall) icke förachta någons Rådh, förr än man öfwerwägar, om det är dogse eller ey. Rudbeckius Kon. reg. 79 (1614). (Staden) Wissmar .. är .. väl med en dugse (dvs. tillräcklig) guarnison försedt. Oxenst. brefv. 3: 480 (1634). All Jord är icke dugse til Träägårdar. Månsson Trääg. 1 (1643). Hielp mig först et dugse Ämne (till dikten) wälja. Brenner Dikt. 1: 48 (1693, 1713). Frukt och säd, och dugse (dvs. användbara, matnyttiga) växter. Geisler Vitt. 380 (c. 1710). (Jag är pröfvad) dogse til bättre ämbete, än det jag nu begärar. Växiö domk. akt. 1735, nr 29. Den till sitt väldiga värf dogse konungen. Wikner Pred. 359 (1879; om Jesus). Svenskarne voro icke dogse att uppsöka de dyrbare och omtyckte (orientaliska) artiklarne i mera aflägsna främmande hamnar. Hildebrand Medelt. 1: 654 (1884). — jfr O-, STRID(S)-DOGSE.
Spoiler title
Spoiler content