SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DRÖJSAM dröj3~sam2, adj. -samme, -samma; -sammare. adv. -SAMTT, -SAMLIGEN (†, HB, Hallenberg Hist. 1: 170 (1790)).
Ordformer
(drög(h)- HB (: drögsamligen, adv.), Fichtelius Wegw. 30 (1717))
Etymologi
[till DRÖJA, v.]
(numera föga br.) som töfvar l. tager lång tid på sig l. låter vänta på sig, senfärdig, trög, långsam; äfv. om sak: som drager ut på tiden l. vållar tidsförlust l. inträffar l. sker sent l. långsamt, dröjande. HB 2: 188 (1580). Ach, Pyrame, min Hiertans kiär, / Huru drögsam och seen i ähr! Asteropherus 46 (1609). Testamentets dröjsama fullgiörande. Dalin Hist. 2: 407 (1750). Han var dröjsam och försummade ofta de fördelar, han med beslutsamhet och rask handling kunnat vinna. Afzelius Sag. XI. 1: 150 (1868). Med dröjsamma steg. Östergren (1918).
Afledn.: DRÖJSAMHET, f. l. r. (†) Våre commissariers dröghsammheet. OxBr. 1: 87 (1615). VDAkt. 1702, nr 157.
Spoiler title
Spoiler content