SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DUFVA 3va2, v.2 -ade. vbalsbst. DUFNING; jfr DUF.
Ordformer
(doffue SvOrds., dofwa SvOrdspr.)
Etymologi
[fsv. duva, doppa, sv. dial. duva, doppa (Finl., Västerb.), kasta sig i vattnet (Hälsingl.), motsv. d. duve (i bet. 2), ä. d. duve, doppa, fnor. dúfa, doppa, feng. dufan, dyka, sjunka; besläktadt med dels DJUP, DÖPA, dels DOPPA, v.]
1) (†) = DOPPA, v. 1 b. SvOrds. C 4 a (1604). SvOrdspr. C 4 b (1636).
2) sjöt. i fråga om fartyg i sjögång: stampa; ss. vbalsbst. vanl. enbart om förskeppets nedåtgående rörelse; jfr DOPPA, v. 2 b. DSjöbohm Sjöm. 75 (1787). När förskeppet .. gjorde en dufning ned i vågdalen. Melander Långtur 20 (1896).
Spoiler title
Spoiler content