DULSMÅL dul4s~må1l, äfv. dɯ4ls~, äfv. 3~2 (du`lsmål Weste), l. DÖLJSMÅL döl4js~må1l, äfv. 3—2, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[fsv. dulsmal, ssg till dul (se DULS-); jfr d. dølgsmaal. Formerna med ö bero på anslutning till DÖLJA]
1) (†) (orättmätigt) fördöljande l. undanhållande (af egendom). Hwn skal siigh forsth vnledha (dvs. fria sig från anklagelsen) för thet dylsmål som henne ær tillagth. GR 4: 34 (1527). Feltes Per .. för thet dolzmoll thet han hadhe vpborith nogre peningar .. for nogon jordh .. och haffuer them vndan dolth. BtFinlH 2: 119 (1553). — i uttr. lägga döljsmål på ngt (jfr 2). En scheppere .., som hade lagt dölgzmåll på Richert Isachsons penninger, hvilken skepper .. ähr bortrymbder. OxBr. 9: 8 (1618).
2) [anv. är under senare hälften af 1800-talet återupplifvad gm inflytande fr. d.] (föga br.) hemlighållande (af ngt). Lägga döljsmål på ngt (jfr 1 slutet). Biude wij tich, att tu icke slår lur eller dölssmål på ett eller annett, hwadt tu hörer. GR 15: 220 (1543). (I berättelsen är) det förkomna, ohjälpliga och kvafva, som hvilar öfver människolifvet i så många af Norges trånga dalar, utan döljsmål afslöjadt. NordT 1883, s. 395. Barn, som födas i döljsmål. Därs. 1888, s. 588. — särsk. (†) närmande sig bet.: förnekande. (Saken är så uppenbar,) at ther kan inthet dollsmaall förewara. GR 1: 27 (1521); jfr 3.
3) (i fråga om ä. rättsförh.) benämning på mål hvari ej bevisning förelåg från ngn af parternas sida (o. därför svaranden hade rätt att fria sig gm ed). BtÅboH I. 2: 40 (1624). Nordström Samh. 2: 411 (1840).
SAOB
