SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GRYNING gry3niŋ2, sbst.1, r. l. f. (m. Sahlstedt (1773), Dähnert (1784)); best. -en; pl. (föga br.) -ar (Sahlstedt Hofart. 132 (1720), Hallström Legenddr. 19 (1908)).
Ordformer
(gryning 1541 osv. grydning c. 1595. grynning 1682—1761)
Etymologi
[fsv. gryning]
vbalsbst. till GRY, v.; jfr GRÅNING 3.
1) (i sht i vitter stil) till GRY, v. 1: (morgon)-ljusning, dagbräckning, dagning. Mat. 28: 1 (Bib. 1541). Moot Gryningen bleek, moot dagningen blidh, / När Natt och Dagh sigh åthskilia. Wivallius Dikt. 104 (c. 1642). En sakta klarnande gryning, hvari stjärnorna bleknade och försvunno. Rydberg Sing. 72 (1894). Vildgässen voro uppe i första gryningen för att hinna skaffa sig en smula mat. Lagerlöf Holg. 1: 178 (1906). jfr DAG-, MORGON-GRYNING m. fl. — särsk. (i vitter stil) till GRY, v. 1 c, i bildl. anv.; ljusning; jfr 2. Gif då (o himmel) en enda gång dän ringsta Blidhetz Stråle, / Såm kan mitt Kwäfda Sinn en liten grynning tee! LejonkDr. 167 (1688). Vi lefva i gryningen af en kommande dag. Stridsropet 1884, nr 1, s. 4.
2) (i vitter stil) till GRY, v. 2, i överförd anv. (i fråga om ngt abstrakt): framspirande, (första) framväxande, (första) framträdande; (första) början, begynnelse; jfr 1 slutet. Höpken 1: 279 (1777). Från vetenskapens första gryning. VetAH 1818, s. 121. Långt före historiens gryning. Svensén Jord. 120 (1884). I vårens späda gryning. Hansson Nott. 81 (1885). Det är historien om två barndomsvänner, sammanvuxna allt ifrån känslornas och sinnenas gryning. Levertin Diktare 276 (1898). — jfr SKALDE-, TANKE-, VÅR-GRYNING.
Ssgr (nästan bl. i vitter stil; i allm. till 1): GRYNINGS-BLÅ. blå av l. ss. av gryningsdager. Ekelund Syn. 90 (1901). Ett gryningsblått fjärran. Siwertz Eld. 377 (1916). —
-DAGER. jfr -LJUS, sbst. Rydberg Gudas. 182 (1887). Det var grå gryningsdager i rummet. Wallengren Mann. 85 (1895). —
-DRAKE(N). (enst.) om morgongryningen; jfr DRAKE, sbst.1 5. Hvarför står du vaken, / re'n då gryningsdraken / lyfter röd ur dimmig natt / sin vinge öfver taken? Karlfeldt FridLustg. 60 (1901). —
-DUNKEL, n. äv. bildl. Atterbom LÖ 2: 177 (1827). Det vilar över Prologen en stämning av mystiskt gryningsdunkel. Nilsson SvRom. 140 (1916). —
-GLANS. äv. bildl. PoetK 1821, 1: 96. Söderhjelm Levertin 2: 386 (1917). —
-LJUS, n. jfr -DAGER. Wirsén NDikt. 291 (1880). Lagerlöf Jerus. 1: 137 (1901). —
-LJUS, adj. ljus av gryning l. ss. i gryningen; äv. bildl. Ur tidig barndoms gryningsljusa dagar. Fahlcrantz 3: 209 (1864). Än jublar fågelsången / kring gryningsljusa sund. Heidenstam NDikt. 66 (1908, 1915). —
-LUFT. Levertin Diktare 73 (1898). —
-LÅGA, r. l. f. bildl.; jfr -LJUS, sbst. Vid sken af tidens bleka gryningslåga. Stagnelius (SVS) 3: 46 (1814). —
-RAND. eg. om den ljusnande horisonten på morgonhimmeln; anträffat bl. bildl. Hoppets gryningsrand. Valerius 2: 37 (1809). —
-RÖD. På gryningsröda fjället. Levertin II. 3: 66 (1905). —
-STRIMMA. strimma av gryningsdagern. Atterbom LÖ 1: 95 (1824). Levertin NDikt. 49 (1894). —
-STRÅLE. jfr -STRIMMA. PoetK 1816, 1: 128. —
-STUND. äv. bildl. Atterbom i Phosph. 1810, s. 83. Rydberg Dikt. 1: 120 (1882). —
(2) -TID. bildl. Ty skönt gick upp en hoppfull gryningstid. Wecksell SDikt. 119 (1860). En berättelse från reformationens gryningstid i Finland. FinBiogrHb. 2585 (1905). —
-TIMME. äv. bildl. Wirsén Dikt. 100 (1877). Heidenstam NDikt. 8 (1902, 1915).
Spoiler title
Spoiler content