SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DUNKLA duŋ3kla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr d. dunkle, t. dunkeln; till DUNKEL, adj. 1]
1) (i sht i vitter stil, mindre br.) tr.: göra dunkel, beröfva sin glans l. klarhet, fördunkla, förmörka. Månen (blef) .. vthaff en blodfärga duncklat och så suddlat, at han gick alt sitt lius qwitt. Sylvius Curtius 319 (1682). Med ögat dunkladt genom tårars svall. Atterbom i Phosph. 1810, s. 139. Wirsén Dikt. 62 (1876). En långsamt frambrytande skymning, som dunklar himlen utan att förmörka den. Elkan Hall 166 (1899). — jfr FÖR-, OM-DUNKLA. — särsk.
a) tekn. i fråga om färgning: gifva en mörk(are) färg(ton). CFLönnberg (c. 1800) i Fatab. 1907, s. 224. AHB 56: 71 (1871).
b) (numera föga br.) i mer l. mindre bildl. anv. Wijn är en qwalm; ett moln vti druckne mans hwimlande Hierna; / Som den skiära förnuftsens Sool, så styggliga duncklar. Stiernhielm Herc. 346 (1658, 1668). O ljufva tid, af brister och besvär / Ej dunklad än! Stagnelius (SVS) 2: 29 (c. 1820). Brinkman Vitt. 2: 147 (1842).
2) (†) opers. i passiv form: mörkna, skymma. Re'n skogen med et flor betäckes / Det dunklas mer, och synen stäckes. Creutz Vitt. 63 (c. 1760). CFDahlgren 2: 93 (1839).
3) (i vitter stil, numera föga br.) intr.: mörkna, blifva skum, skymmas. Ögonen dunkla sin koos, och synen molnar i mörkre. Stiernhielm Herc. 528 (1658, 1668). Dagen (skall) dunkla i hast, des klarhet synliga tiockna. Frese PoëtSambl. 10 (1728; om yttersta dagens tecken). Det fjerran dunklande blå. Geijer I. 3: 274 (1814). Gullstrand Sång. 21 (1914).
Spoiler title