DUODECIMAL dɯ1ωde1sima4l l. dɯ1o- l. dɯ1å-, l. -des1-, adj. o. sbst. r.; ss. sbst. best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. duodecimal, adj., eng. duodecimal, adj. o. sbst., fr. duodécimal, adj. Ordet är bildadt efter mönstret af DECIMAL resp. dess motsvarigheter i andra språk, af lat. duodecim, tolf, l. duodecimus, den tolfte (se DUODES)]
mat.
I. (föga br. utom i ssgr) adj.: som har afseende på l. står i samband med talet tolf l. dess delar l. potenser. Dalin (1871). Klint (1906).
II. [jfr DECIMAL 2] sbst.: vid begagnande af ett talsystem med tolf ss. bas: siffra som står efter kommat (punkten) i ett duodecimalbråk. KPNordlund i 4GbgVSH VII—VIII. 3: 20 (1905).
Ssgr: DUODECIMAL-BRÅK. eg.: bråk hvars nämnare utgöres af tolf l. ngn potens af tolf; vid begagnande af ett talsystem med tolf ss. bas, om sådant bråk hvars nämnare icke är utskrifven utan bl. angifves gm täljarens plats till höger om ett komma (en punkt); jfr DECIMALBRÅK. KPNordlund i 4GbgVSH VII—VIII. 3: 20 (1905). —
-RÄKNING. räkning efter duodecimalsystemet. De Gamle .. följde duodecimalräkningen, hvars hufvudfactorer äro 3 och 4. Nordström Samh. 1: 19 (1839). —
-SYSTEM. om mått-, vikt-, mynt- l. talsystem som har tolf ss. bas. Åstrand (1855). 2NF 12: 573 (1909).
