DUPLIK dupli4k, r. (m. Lindfors(1815), Lundell; f. Björkman(1889)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(dupl- 1686 osv. duppl- 1824. -ique 1686—1850. -ik 1795 osv. Anm. Ordet användes förr äfv. i lat. form: duplica ConsAcAboP 4: 238(1674), FörarbSvLag 1: 34(1688))
Etymologi
[jfr dan. o. t. duplik, fr. duplique, nylat. duplica, till lat. duplicare (se DUPLICERA)]
jur. försvarsskrift till besvarande af kärandens andra skrift (den s. k. repliken), andra försvarsskrift; äfv. allmännare: svar på genmäle (i en polemisk skriftväxling l. i en debatt osv.). FörordnChartSig. 1686, § 8. Striden (mellan Dr Tholuck o. Dr Fritzsche), som ännu fortgår med nya dupliker och repliker. SvLittFT 1833, Bih. sp. 18. Svarandens andra skrift (Dupliken) (är) icke annorlunda att anse, än som en fortsättning af den första. Schrevelius CivPr. 186(1853). Öfverste Bratt erhöll nu ordet och afgaf en kort duplik. SD(L) 1897, nr 44, s. 4.2NF(1906). Anm. Enligt språkbruket i hofrätterna o. högsta domstolen betecknar duplik kärandens andra skrift (under det att svarandens försvarsskrift emot denna kallas REPLIK).
