SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1923  
DURIG, adj.
Etymologi
[jfr ä. d. durig, dyrig, af mnt. durich, afledn. af duren (se DURA, v.3)]
(†) uthållig, härdig. I Norie är een serdeles godh Art Klippare, durige och starcke til rijda och draga. Risingh Landb. 70 (1671). — jfr LÅNG-DURIG.
Spoiler title
Spoiler content