DURR dur4, r.; best. -en, äfv. -n.
1) [jfr motsv. anv. af SUS] (i Finl.; föga br.) motsv. DURRA, v. 1; eg.: doft buller, brak, dån; bildl. i uttr. det är (l. var) durren, det är (l. var) klämmen, det gör (l. gjorde) susen, det är (l. var) det hela. Marsch för krigsrätten .. åtta man ur ledet .. lägg an .. fyr! Det är durrn. Topelius Vint. I. 1: 77 (1863, 1880).
2) (hvard.; föga br.) motsv. DURRA, v. 2, i uttr. vara på l. i durren, vara berusad. När Strandholmaborna blefvo lite på durren tyckte de att allt vin var utmärkt godt. Hedenstierna Marie 195 (1896). Mitt i durrn. FoU 15: 42 (1902).
