SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1923  
DURRA dur3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr DURR.
Etymologi
[sv. dial. durra, surra, jfr nor. dial. durra; möjl. urspr. ljudhärmande]
1) (mindre br.) afgifva starkt o. enformigt ljud, dåna, surra. Ett gnisslande durrande. Sandberg GHusH 83 (1897). Vinscharna durrade. Sjödin StHjärt. 105 (1911). Ett durrande ljud. Nordenstreng Vik. 62 (1915).
2) [med afs. på bet.-utveckl. jfr motsv. anv. af HURRA, SURRA, SUSA m. fl.] (hvard., föga br.) supa länge i sträck, ”festa”. Han har varit ute och durrat hela natten.
Särsk. förb. (till 2): DURRA OM10 4. (hvard., föga br.) ”festa om”. Sällberg Långv. 57 (1894).
Spoiler title
Spoiler content