SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DUSIG 3sig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[afledn. af DUSA; jfr mnt. dusich, bedöfvad, nt. dösig, düsig, dusig, yr i hufvudet, fht. tusig, dåraktig, t. dusig, bedöfvad, halft inslumrad, stilla, feng. dysig, dåraktig]
(numera föga br.) dåsig, slö, omtöcknad. (Boktryckargesällerna hålla) hwar wecka frij Måndagh, då de så swärma, at dee och (dvs. äfven) dagen däreffter äre dusige i hufwudet. AntecknSaml. 268 (1691). Rusiga och dusiga stego de upp, detesterande det förbannade fylleriet. Tersmeden Mem. 4: 223 (1764). (På krogen) dusig glädje töms ur djupa, fulla skålar. Rudbeck Borås. 3 (1776). Hufvudvärken .. (vid slemfeberuppträder) ofta blott som en dusig yrhet. Hartman Husläk. 118 (1828).
Afledn.: DUSIGHET, r. l. f. (numera föga br.) Dusighet i hufvudet. VetAH 1767, s. 327. Den dusighet .. och galenskap, som följer af rus. Almqvist Arb. 11 (1839). Bremer NVerld. 1: 271 (1853).
Spoiler title