DYBEL dy4bel, r. l. m.; best. -n; pl. -blar32 l. 40.
Etymologi
[liksom d. dybel, dyvel, tapp som förenar två delar som skola sammanfogas, af t. dübel, träplugg, tapp, motsv. (m)nt. dovel, träplugg; jfr DUBB, DYMLING]
(i fackspr.) liten spikliknande tapp af metall (afsedd att fästas i en vägg) med ett hål i öfre ändan hvari en hake l. dyl., afsedd att hålla fast ngt, kan inslås l. inskrufvas. TLev. 1913, nr 43 A, s. 1.— jfr STÅL-DYBEL.
SAOB
