SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1923  
DYFLA dy3vla2 l. (i Finl.) DIFLA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; DYFVEL (†, Fernow Värmel. 76 (1773)).
Ordformer
(difla UrFinlH 64 (1808), Rydqvist SSL 1: 47 (1850), Högberg)
Etymologi
[sv. dial. dyvla, divla, sannol. af nt. düwlen, svära, träta, till düwel, djäfvul; jfr DJÄFLA(S), v.]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgadt) svärja; träta, munhuggas. (Många soldater) Swärja, dyfla och tornera. Isogæus Segersk. 1202 (c. 1700). Två bonda-grebbor dyflade en gång om hvilkendera som var raskast. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 342 (1864). Högberg Utböl. 2: 75 (1912). — jfr ÖFVER-DYFLA.
Särsk. förb.: DYFLA PÅ10 4. (hvard.) i uttr. dyfla på ngn ngt, påbörda ngn ngt. Wilson Pugh 27 (1918). — jfr PÅDYFLA.
Spoiler title
Spoiler content