[sv. dial. dyka, hålla oväsen, träta, skoja o. svära; jfr nor. dial. dykja, våga, drista, göra sig gällande, äfvensom isl. dykr, stoj, larm]
(bygdemålsfärgadt, hvard.) väsnas, domdera; förr äfv. (om hund): skälla? (Lösa hundar) som dykia och skiälla på folket huar effter som the ingåå (i kyrkan). Murenius AV 44(1640); möjl. till DYKA, v.1 Du dykar jemnt och svär, att du vill ”dricka blod”. VvBraun(1846) i SturzenBecker 1: 107. Sällberg Långv. 68(1894).
