SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DYKA dy3ka2, v.3 -er dy4ker (Tegnér (WB) 5: 75 (1825) osv.), dök 4k (Carlstedt Her. 3: 206 (1833) osv.), döko 32 (Dalin (1850) osv.), äfv. -te (Atterbom 1: 79 (1824), Quennerstedt Torneå 2: 85 (1903)), dykt dy4kt (Schiller SvSpr. 109 (1855) osv.) l. (mindre br.) dykit dy3kit2 (Dalin (1850), Sylwan (o. Bing) 1: 501 (1910)) l. (numera föga br. utom i särskilda förbindelser) dukit 3kit2 (Dalin (1850), Eklundh Folk 38 (1918: dukit in)); förr äfv. (en böjning som synes hafva varit den normala till fram mot 1840-talet) -ar, -ade, -at (Sahlstedt (1757), SAOL (1900)) vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.), -ERSKA (tillf., NF 15: 1276 (1891)); jfr DYKERI.
Ordformer
(dijk- Bromell Berg. 52 (1730))
Etymologi
[af nt. düken, biform till duken, dyka (se DUKA, v.2); jfr d. dykke, nt. dücken, äfvensom holl. duiken]
1) intr.: (i sht med hufvudet före) förfoga sig ned under vattenytan (för att sedan åter begifva sig upp); vanl. med inbegrepp af vistelsen under vattenytan; ofta i fråga om dylik handling som (under användande af dykeriredskap) företages i ngt praktiskt syfte, t. ex. för bärgning af sjunkna föremål o. d.; jfr DYKA NED. Dyka till botten. Serenius (1734; under dive). Vattustaren .. dykar i brinnande forssen. Linné DelNat. 28 (1773). Uti vighet at dyka öfverträffar .. (grisslan) all Sjö-fogel. VetAH 1781, s. 232. Ska vi dyka med hvarandra, du fattar tag i mina axlar och trycker mej ner och ställer dej på mina axlar och ger mej fart ner åt botten. TIdr. 1897, s. 244. 2NF 30: 997 (1920). jfr LÄNGD-, SIM-, STÖRT-DYKA m. fl. — särsk.
a) i förb. med prep. efter: dyka för att uppfiska l. få tag i (ngt); jfr den särsk. förb. DYKA EFTER. Dyka efter ostron. Berndtson (1880).
b) i förb. med prep. under; jfr den särsk. förb. DYKA UNDER. Topelius Lb. 1: 71 (1856, 1891). Få se, om du kan dyka under båten .. och komma upp på andra sidan. TIdr. 1897, s. 277.
c) oeg. l. mer l. mindre bildl. (Jag) dykar som en ål i Bacchi öppna hamn. Bellman 1: 97 (1769). Det var ganska egendomligt att se de ståtliga fåglarna .. komma dykande genom luften. Hedin GmPers. 271 (1887; om storkar). Lotsbåten syntes ute på sjön, ridande och dykande, och snart äntrade lotsen ombord. Melander Långtur 191 (1896). — särsk.: försvinna i en sänka l. bakom ett skymmande föremål. Då vi döko i åkern, hann du oss opp / Och dök som de öfrige med. Runeberg 5: 94 (1860). En hare, som buktar och dyker mellan tufvorna i den politiska ängsmarken. NDA 1909, nr 310, s. 2.
2) (†) tr., med afs. på strandadt l. sjunket fartyg, strandvrak o. d.: bärga (eg. o. i sht under användande af dykeriredskap). Strandflutit gods, som ej genom dykande behöfde bärgas. Stiernman Com. 6: 151 (1714); möjl. till 1. Frihet, at obehindrat få bärga och dyka alle förolyckade och strandade Skepp, fartyg och gods, som öfver vattn står. PH 2: 1105 (1734).
3) [anv. utvecklad ur förb. DYKA NED] i fråga om rörelse i annan riktning än nedåt; se de särskilda förbindelserna DYKA FRAM, IN, UPP, UT m. fl. — särsk.
a) (mindre br.) = DYKA UPP 2. Johansson HomOd. 4: 401 (1844). Eller dyka ur hafven, / Där du ligger begrafven! Topelius Läsn. 7: 1 (1891).
b) (hvard.) = DYKA I VÄG. Flickorna (som fått ledigt) döko tacksamt sin väg. Engström 5bok 46 (1910). Jag .. röt: — Dra åt helvete, karl ... Han dök, sir, han dök så fort och ögonblickligt, att det var en fröjd åt det. Essén HExc. 155 (1916).
Särskilda förbindelser: DYKA EFTER10 32, äfv. 40. till 1: gm att dyka få tag i (ngn l. ngt); dyka o. följa (ett sjunkande föremål) för att få tag i (detsamma). Dyk efter påsen! Dyk efter'n, annars sjunker han till botten! TIdr. 1897, s. 244.
DYKA FRAM10 4. [jfr DYKA, v.3 3]
1) = DYKA UPP 3. En annan karl af ungefär samma yttre dykade i det samma fram, jag såg ej hvarifrån. Ödman UngdM 1: 51 (1873, 1881).
2) = DYKA UPP 4. Cygnæus 3: 219 (1841).
DYKA IGENOM10 040 l. 032, äfv. GENOM40 l. 32. [jfr DYKA, v.3 3] (hvard.) hastigt förfoga sig tvärs igenom (ngt). (Lundin o.) Strindberg GSthm 19 (1880).
DYKA IN10 4. [jfr DYKA, v.3 3] (hvard.) hastigt förfoga sig in (ngnstädes o. komma ur sikte). Då .. (djuret) upphann skogsbrynet dykade det in i en tät massa bredbladigt gräs. Lindström Bates 344 (1872).
DYKA I VÄG10 0 4. [jfr DYKA, v.3 3] (hvard.) hastigt förfoga sig bort, försvinna. Hedin KrRyssl. 104 (1915).
DYKA NED10 4 l. NER4. till 1; jfr NEDDYKA.
1) (helt o. hållet l. med viss kroppsdel) förfoga sig ned under vattenytan (ngnstädes); särsk. med tanke på den gm handlingen i fråga åstadkomna (plötsliga) förändringen i fråga om plats l. kroppsställning. Dyka ned i tvättfatet. Möller (1790). Tårar Gubbens anlet skölja, / Ned han dykar i sin bölja. Stagnelius (SVS) 1: 371 (c. 1820; om näcken). särsk. i förb. med prep. med, inledande uppgift om viss kroppsdel som kommer under vattenytan; äfv. bildl. (jfr 2). En gång dykade .. (nordkaparen) ned med hufvudet och satte stjärtfenan öfver vattenytan. (Bladh o.) Hornstedt 89 (1783). När .. (pipan) var utrökt, dök han .. med .. handen ned i byxfickan .. och stoppade den på nytt. Geijerstam FattFolk 1: 33 (1884).
2) bildl. (jfr under 1 slutet); särsk.: förfoga sig l. borra sig l. sjunka l. stoppas ned (ngnstädes); stundom: stupa ned (i ngt). Bergudden, der åsen med tämligen brant stupning dykte ned i hafvet. Gumælius Bonde 141 (1828). (Den förtviflade flickan) kastade sig i sängen igen, dök ner i fjäderbolstern som om hon ville dränka sig. Strindberg SvÖ 3: 192 (1890). Kråkorna .. flögo framåt. .. Strax därpå döko de ner i en granskog. Lagerlöf Holg. 1: 180 (1906). särsk.
a) fördjupa sig (i ngt). Emedlertid längtar jag att i grannriket dyka ned i den rika fornlitteratur som der samlats. Bremer Brev 3: 79 (1847).
b) hastigt böja sig ned, kasta sig ned. Och härmed dök den beskäftiga värdinnan ned till golfvet, för att afdraga gästens flygskor. Lysander Äfv. 22 (1872). Men barnen sprungo under jubelrop / och friskt alarm ifrån de båda äldre / och döko ned bland gråa hasselbuskar. Edgren Tennyson 120 (1902).
c) kasta sig hufvudstupa in (i sitt ämne vid ett föredrag o. d.). Att dyka direkt ner i saken är ofta det riktigaste (vid en folklig föreläsning). VerdS 216: 8 (1918).
DYKA PÅ10 4. [jfr DYKA, v.3 3] (hvard.) hastigt förfoga sig fram till (ngn för att säga honom ngt); ”attackera”. Jag tror jag dyker på honom, sade jag. Lewenhaupt Reddy 162 (1907).
DYKA UNDER10 40. (mindre br.) till 1, om sak: (plötsligt) sjunka l. försvinna under (vattenytan l. horisonten). Före skymningen hade Algernon Sidneys segel dykat under horisonten. Rydberg Frib. 360 (1857). Dök flötet under? Topelius Ljungbl. 73 (1860).
DYKA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPDYKA.
1) (mindre br.) tr.: gm dykning l. dykare taga upp (ngt); jfr DYKA, v.3 1 o. 2. Nordberg C12 1: 429 (1740).
2) [jfr DYKA, v.3 3] (mindre br.) intr.: förfoga sig upp (öfver l. mot ytan af ett vatten o. d.). Böttiger i SAH 50: 277 (1874). När du dyker opp mot ytan, så använd fötterna och händerna. TIdr. 1897, s. 244. För lungandande djur, som lefva i vatten, är det af fördel, ju mindre de behöfva dyka upp öfver vattenytan för att kunna andas. ELönnberg i FoFl. 1911, s. 43.
3) bildl.: (efter att hafva varit under vattenytan l. synranden resp. efter att hafva varit dold af ngt) komma till synes; stiga upp (ur hafvet l. terrängen); sticka upp (bakom ngt). Der dyker Capri upp ur blåa vågor. BEMalmström 6: 321 (1847). Han fick se två hufvuden dyka upp vid takåsen af uthuslängan och hastigt åter försvinna. Ödman Vår- o. sommard. 1: 14 (1882, 1887). Plötsligt dyker en man upp genom skymningen framför dem. Koch Arb. 159 (1912).
4) allmännare: (efter att hafva varit obefintlig l. försvunnen l. bortglömd l. obemärkt o. d. plötsligt) visa sig (o. göra sig gällande); stiga upp (för medvetandet); uppstå, uppkomma. När, i följd af .. forskningar i alla riktningar, .. ett nytt object dykat upp (osv.). JJNordström (1838) hos Heinricius Ilmoni 205. Ord, som synas under en längre tidrymd hafva försvunnit ur latinska språket, dyka med ens åter upp i de romanska språken. Richert Ljudlag. 5 (1863). Ett skolminne dök upp, när jag sade thermoelektricitet. Hallström Erot. 57 (1908).
DYKA UPP OCH NED10 4 0 4 l. NER4. [jfr DYKA, v.3 3] (mindre br.) fara l. röra sig upp och ned (i sht upp till o. ned under ytan af ett vatten). Upp och ner / Små purpurglimmande gullfiskar dykte. Atterbom 1: 79 (1824). Knös Elfv. 81 (1852).
DYKA UT10 4. [jfr DYKA, v.3 3] (hvard.) plötsligt förfoga sig l. komma ut (ngnstädes). Till sin omåttliga häpnad såg Sten Rikas slanka gestalt dyka ut på trappsvalen. Ullman FlickÄra 40 (1909). Vi döko ut på Akureyris gata. Engström Häckl. 77 (1913).
Ssgr (till 1): A: DYK-AND. (individ l. art af) simfågelsläktet Fuligula Bonap.; zool. äfv. om hela simfågelfamiljen Fuligulinæ. Rödhalsad dykand, anden Fuligula ferina (Lin.) Steph. Lind (1749; under täucherlein). Nilsson Fauna II. 2. 2: 317 (1834).
-AND-SLÄKTE(T). Nilsson Fauna II. 2. 2: 308 (1834).
-APPARAT.
-BÅT. sjömil. undervattensbåt, i sht sådan af den modernare konstruktionen med två skrof. TSjöv. 1904, s. 387.
-FÅGEL. (föga br.) om fågel som kan dyka. Linné Ungd. 2: 312 (1734). Dalin (1850). särsk.
a) (†) simfågeln Podiceps minor Lath., smådopping. Serenius (1741).
b) (†) = -AND. Lind (1749).
-KLOCKA. (dyke- Heinrich (1814)) (mindre br.) dykarklocka. —
-LÄGE.
1) sjömil. läge som en undervattensbåt intager då den dyker. TSjöv. 1905, s. 398.
2) flygv. bildl., i fråga om flygmaskin. För att utföra en vanlig glidflykt anbringas maskinen i dykläge. Östergren (1918).
-TIMMER. skogsv. sjunkvirke; jfr DYKARE 4. SkogsvT 1912, s. 137.
B (†): DYKE-KLOCKA, se A.
C: DYKNINGS-ARBETE~020, äfv. ~200. —
-FÖRMÅGA. Nilsson Fauna II. 2. 2: 185 (1834).
-FÖRSÖK. En mängd dykningsförsök har med .. (undervattensbåtarna) utförts, utan att någon olycka inträffat. TSjöv. 1901, s. 294.
-VINKEL. sjömil. vinkel hvaruti det horisontala rodret på en undervattenstorped l. undervattensbåt bör inställas för att bibehålla densammas flytläge l. ändra detta från ett djup till ett annat. TSjöv. 1905, s. 22.
Spoiler title
Spoiler content