DYRKA, r. l. f.; best. -an; l. DYRKE, r. l. m.?
Etymologi
[jfr sv. dial. (Skåne) dyrkje, ä. dan. o. dan. dial. dyrke. Sannol. vbalsbst. till DYRKA, v.1 (i bet. I); jfr DYRKAN. Dock kunde ordet äfv. tänkas vara en k-afledn. direkt till DYR, adj.; jfr meng. derke med samma bet.]
(†) dyrt l. högt pris; särsk. i uttr. på dyrka, för att få ett högt pris; äfv.: dyr tid. Kiöparen upspenner (spannmålen) på dyrke. VDAkt. 1677, nr 183. Effter dhen markgång och högsta dyrkia, som man kan få kiöpa sådant här i staden på Torget. VDAkt. 1705, nr 312. Den allmänt svåra tiden, dyrka och Brist på sädesförrådet. VDAkt. 1799, nr 240.
