1) (mindre br.) i lokal bem.: åt det hållet, ditåt; förr äfv.: till det stället, dit. Ekeblad Bref 1: 344(1654; rättadt efter hskr.). Viking styrde sin snäcka deråt för att berga den arma. Tegnér (WB) 5: 24(1825). Berg Sjöf. 80(1910).
2) (mindre br.) bildl.: i den riktningen, ”åt det hållet”, ”ditåt”; i uttr. någonting däråt o. d. äfv.: (något) liknande, sådant, ”i den stilen”. Linné Diet. iii(1764). Hans lynne låg ej deråt. Fryxell Ber. 4: 62(1830). Hennes nåd har sjelf behagat yttra något deråt. CFDahlgren 4: 94(1830).
3) (i sht i skriftspr.) i förb. med adj. o. verb som konstrueras (l. förr konstruerats) med prep. åt: åt den l. det l. denna l. detta l. den saken osv.; däröfver, därvid. Han gladde sig mycket däråt. Hon bara skrattade däråt. Stiernhielm Fateb. 2 a(1643). Domarekallet fordrar vidsträckt lagkunskap och således en man, som deråt egnat sina bemödanden. Snellman Stat. 119(1842).
