DÄST dä4st, stundom de4st, ngn gg däs4t (angifvet ss. uttaladt med långt e af Weste (under dest), Moberg Gr. 103, 124(1815; jämte ä); rimmande med läst (sup. af läsa) Wallin Vitt. 1: 392(c. 1805); rimmande med bäst m. fl. ord med i rspr. kort ä-ljud Arvidi 98(1651)), adj. -are (gradf. föga br.); adv. =.
[möjl. svagt böjdt p. pf. till ett dēsa (af germ. dinsan), blåsa, som i isl. undanträngts af kausativet dæsa, blåsa, pusta, komma att pusta, utmatta. Med stark böjn. torde grundverbets p. pf. föreligga i det (urspr. nt.) t. gedunsen, uppsvälld; se Terner i NysvStud. 1923.Adj:s grundbet. vore alltså: uppsvälld, stinn. dest o. däst representera olika dialektala utvecklingar af ē]
1) om den kropps- o. själsbeskaffenhet som brukar blifva följden af omåttligt ätande: förtyngd (af vällefnad), öfvermätt, stinn; ovig, mindre rörlig; oföretagsam, trög, lat; fet, korpulent; i oeg. anv. äfv. om yttrande, handling o. d. af en däst person. Med däst röst. Arvidi 98(1651; i rimlistan). När Ehud sade til Eglon; Jag hafwer Gudz ord til tig, tå stod Konungen, ehuru tiock och dester han war, vp af sinom stol. Swedberg Dav. § 7(1713). Han blickade däst och slött framför sig. Tavaststjerna Inföd. 47(1887). (Spindeln var) väl för stinn och däst för att röra sig. Forsslund Djur 127(1900).
2) [jfr bet. ’andtruten' (Hälsingl.), ’hes' (Uppl.) i sv. dial.] som har svårt att andas, andtruten. Verelius 48(1681). (Jag, dvs. en åldrande präst) begynnar blifva däster till målföret. VDAkt. 1713, nr 79.Lind(1749; under dämpfficht).
