publicerad: 1923
DÖ dø4, v.; pr. ind. sg. -r; pl. 1 o. 3 pers. dö, 2 pers. -n; p. pr. -ende dø3ende2; ipf. ind. sg. dog dω4g, starkt hvard. dω4, i mellersta Sverge äfv., starkt hvard., dödde död3e2; sup. dött döt4. Anm. Ss. p. pf. användes DÖD, adj. — vbalsbst. -ENDE (nästan bl. i ssgr); jfr DÖD, r. l. m.
Ordformer
(ipf. dog(h) Joh. 18: 14 (NT 1526: doghe, ipf. konj.), 2Mos. 7: 21 (Bib. 1541: dogho, pl.), Bureus Suml. 60 (c. 1600) osv. do(o) OPetri (1524) i SthmTb. 1: 33, Mat. 22: 27 (NT 1526), Brahe Kr. 22 (c. 1585). dodh Visb. 1: 219 (c. 1620), KKD 7: 66 (1704). — dödde Mark. 12: 22 (NT 1526), Lidforss Dante I. 1: 50 (1902). döde GR 16: 423 (1544), Mörk Ad. 2: 164 (1744). Anm. I den äldsta nysv. o. ända fram mot 1700-talets midt är dödde den regelbundna ipf.-formen; NT 1526 har dock anmärkningsvärdt många starka former. Imperfektet af dö uttryckes likväl under denna tid o. långt senare (i centralsvenska dial. ännu i våra dagar) oftare med blef l. vardt död (se DÖD, adj. 1 c). Omkring 1750 börjar dog alltmera brukas. Af grammatikerna har Giese Sprachm. 1—3: 284 (1730): dog, dödde, Sahlstedt i FörsSvGr. 60 (1747), i SvGr. 71 (1769) o. slutl. i SvOrdb. (1773) bl. dödde, men i SvOrdb. (1757) båda formerna, Botin SvSpr. 138 (1777) bl. dog. Från 1800-talets början går bruket af dödde alltmera tillbaka, äfven om det under förra hälften af århundradet icke sällan användes, i sht i religiöst spr. o. i poesi. Dalin (1850) har bl. dog)
Etymologi
[fsv. döia, dö(a), ipf. do(o) (ipf. konj. doghe), död(h)e, dödde, p. pf. n. döit, dööt, sv. dial. dö (ipf. do l. dödde), motsv. d. dø (ipf. døde, ä. d. äfv. do), isl. deyia (ipf. dó, deyði, p. pf. dáinn), fsax. dōjan med svag böjn., mnl. douwen, doyen, med svag böjn., fht. touwen (mht. touwen, töuwen) med svag böjn., eng. die (lånat fr. nord. spr.). Verbet tillhör en ieur. rot med bet.: bedöfva(s), kväfva(s). Jfr DÖD, sbst. o. adj., DÅNA, svimma, samt DANA(ARF); jfr äfv. DVÄLJA]
1) om människa l. djur (l. om kroppsdel, väfnad, cell l. dyl. som tänkes ha själfständigt lif): upphöra att lefva; i sht om det förhållande att ngn upphör att lefva på grund af sjukdom l. hög ålder, men äfv., i sht i poesi l. högre stil, om annat dödssätt; om person: aflida, sluta sitt timliga lif, gå bort, falla ifrån, uppgifva andan; ofta i förb. lefva och dö. Dö hastigt, på fläcken, knall och fall. Dö ogift, ung, i späd ålder, i sina bästa år. Dö barnlös. Dö i tjänsten, på sin post. Folket dog hoptals. Han dog som kyrkoherde i S. Lät oss äta och dricka, ty jmorghon moste wij döö. 1Kor. 15: 32 (NT 1526). Menniskiomen är på kommit ath the en tijdh skola döö, och sidhan domen. Ebr. 9: 27 (Därs.); jfr: en gång döö, men sedhan domen. Därs. (Bib. 1541) o. Ps. 1695, 405: 1. Wåre Oxer begynne flux döö. GR 16: 679 (1544). Hiertat, som sitter i bröstet quicknar först, och döör senst. Schroderus Comenius 273 (1639). Här ä väl gumsar fler' igen, / Men, til at dö, för magra än. Nordenflycht QT 1745, s. 159. Ack, jag vill lefva, jag vill dö i Norden! Dybeck Runa 1865, s. 18. Strida hopplös strid / och namnlös dö. Rydberg Dikt. 1: 65 (1882). I de mångcelliga djuren dö .. icke alla kroppens celler samtidigt med att djuret såsom sådant dör. Wallengren o. Hennig 1: 20 (1909). Käre du, hur är det med dej? Du ligger väl aldrig och dör för mej? Lagerlöf Kejs. 249 (1914). — jfr SJÄLF-, SKEN-, SOT-, STRÅ-, SVÄLT-DÖ. — särsk.
a) i talrika ordspr., t. ex.: Medan gräset gror, dör kon, förr märren (hästen); jfr Grubb 420 (1665) o. Dalin Arg. 1: 153 (1733, 1754). Thet ähr bettre dö medh äran än ille lefue. UrkFinlÖ II. 1: 119 (1593); jfr SvOrds. A 3 b (1604), äfvensom: Bättre dö med ära, än lefva med skam. Granlund Ordspr. (c. 1880). Ingen döör aff hoot. Grubb 386 (1665).
b) (numera föga br., skämts.) i talesättet ni (du) dör inte i år, användt, då ngn råkar komma, just då man talar (talat) om honom (henne). Weste (1807). Östergren (1918).
c) med tillfogad jämförelse. Han dödde j Marken som en man. Svart Gensv. F 3 b (1558). Dö som en hedning. Wigström Folkd. 2: 167 (1881). — särsk.
α) i uttr. dö som en hund, som ett djur o. d., dö i elände, ensam o. utan hjälp. GR 8: 51 (1532). Melin Dikt. 2: 168 (1904).
β) med pluralt l. kollektivt subj., i uttr. som beteckna att dödligheten vid ett visst tillfälle l. på en viss plats är stor: dö som flugor, ngn gg dö som gräs, förr äfv. dö som strå. 1596. 1597. 1598. .. (var det) dyr tid, och hunger, så at folk och boskap dödde, som flugor. Block MotalaStr. 108 (1708). Linné Diet. 2: 3 (c. 1750: som strå).
d) (numera knappast br.) med substantivisk predikatsfyllnad. GR 3: 162 (1526). Iagh lefwer och döör etc. E.rs Konungslige M:tts allerunderdånigste och ödmiukeste tienare Ol. Rudbeck. Rudbeck Bref 76 (1670; underskrift på bref). Blott bränvin dig födde: / Du lefde och dödde / En Krögare. Bellman 4: 59 (1791).
e) med innehållsobj. Dö en naturlig, våldsam död. Dö sotdöd(en), strådöd(en), hungersdöd(en). Swedberg SabbRo 337 (1690, 1710). (Oden ville) ej .. sjelf dö strådöd. Fryxell Ber. 1: 10 (1823). (Kristus) dog vår död, på det vi skulle lefva hans lif. Wallin 2Pred. 3: 179 (1829). 3SAH 11: 295 (1896). — särsk. [efter motsv. hebr. uttr.] (i bibliskt spr. o. ngn gg i högre stil) i det emfatiska uttr. döden dö, dö. Aff kundskapens trää på gott och ondt skal tu icke äta, För ty, på hwadh dagh tu ther aff äter, skal tu dödhen döö. 1Mos. 2: 17 (Bib. 1541). Quennerstedt StrSkr. 2: 253 (1915, 1919).
f) (†) i uttr. dö sin kos, dö (jfr 2); jfr DÖ BORT 1. Här haffver .. mykin boskap .. dödt sin koss. OxBr. 5: 45 (1613). Rudbeck Atl. 1: 403 (1679).
g) (†) opers.; vanl. med utsatt gradadverbial: man (folket osv.) dör (i så o. så stor myckenhet), dödligheten är (så o. så stor). Soknemännerne beclage sig att ther döör någett hooss them. GR 17: 148 (1545). Här wankar mijket siukt och dör dageligen. Ekeblad Bref 1: 248 (1653).
h) i vissa mer l. mindre fasta förb. med sbst. o. föregående prep.
α) med bestämning, inledd af prep. af, förr ngn gg [jfr t. vor hunger sterben] för, angifvande dödsorsaken. Dö af slag, ålderdomssvaghet, af sina sår; af hunger, svält, törst, vanvård, nöd och umbäranden; af sorg, grämelse, olycklig kärlek, förskräckelse. AOxenstierna 1: 116 (1627). Än flera dödde för Hunger och Kiöld. Rudbeck Atl. 3: 448 (1698). (Af det sagda följer) att .. (kronprinsen Karl August) alldeles icke dödt af fallet (från hästen). .. Af slag måtte han således ha dödt. Tegnér (WB) 2: 386 (1810). Då kom ett bud: din fader dött, han dog för ädla sår. Runeberg 5: 4 (1860).
β) med bestämning inledd af prep. i, angifvande den sjukdom som den döde led af, då döden inträdde, o. som förorsakade denna. Dö i lungsot, i spanska sjukan, i Finl. äfv. dö i slag (Bergroth FinlSv. 155 (1917)). Schroderus Os. 2: 593 (1635). Den yngsta flickan dog i mässling vid fem års ålder. De Geer Minn. 1: 3 (1892).
γ) med bestämning inledd af prep. för, förr ngn gg af, angifvande det vapen l. den person l. (så numera uteslutande) metonymiskt den ”hand” som bringar döden. Han dog för egen hand, dvs. begick själfmord, för mördarhand, dvs. mördades. Hell vräktes i afgrunden, dit alla troddes komma, som ej dogo för vapn. Dalin Hist. 1: 128 (1747). Rydberg Dikt. 2: 47 (1891).
δ) med bestämning inledd af prep. för, angifvande den l. det till hvars försvar l. till hvars hjälp ngn går i döden. Rådhet, ath thet war nyttugt ath en menniskia doghe för folkit. Joh. 18: 14 (NT 1526). Jag tackar dig (Gud!) för att jag och .. (min son) äro ättlingar af fäder, som blödt och dött för de förtryckte. Rydberg Vap. 11 (1891).
ε) med bestämning inledd af prep. från, ngn gg undan, angifvande den (dem) l. det som man lämnar efter sig resp. bakom sig, då man dör. Murenius AV 244 (1651). Det kostar på att dö ifrån Er. Kellgren (1795) hos Sylwan Kellgren 203. Kanske dog .. (hon) undan många bekymmer. Geijer (1805) i MoB 7: 46. Cavallin (o. Lysander) 60 (1887). — särsk. (föga br.) i uttr. dö från, förr af denna världen l. dyl., lämna det(ta) jordiska, dö. GR 14: 434 (1541). Kyrkol. 18: 1 (1686).
ζ) [efter motsv. lat. uttr.] (†) i uttr. dö med en (så l. så beskaffad) död, dö en (så l. så beskaffad) död. Mijn siäl döö (dvs. må dö) medh the retferdughas dödh. 4Mos. 23: 10 (Bib. 1541; Vulg.: Moriatur anima mea morte justorum).
η) teol. med bestämning angifvande det andliga tillstånd i hvilket ngn aflider; särsk. med bestämning inledd af prep. i. J skolen döö vthi idhra synder. Joh. 8: 21 (NT 1526). Döör then Bannlyste i sin Obootfärdigheet, skal han icke (osv.). Kyrkol. 10: 5 (1686). Swedberg Ungd. 275 (1709).
i) (hvard. o. skämts.) med hyperbolisk öfverdrift (jfr j). Asteropherus 26 (1609). Vi voro nära att dö af skratt. Beskow (1853) i 3SAH 14: 127. Åh, doktor Stål, jag dör af nyfikenhet! Lönnberg Syrend. 254 (1888). Jag är så hungrig så jag kan dö. Hedenstierna Marie 191 (1896).
j) i bedyranden o. bekräftelser o. d., angifvande att ngn är villig att våga (l. vågar) sitt lif för att bevisa att ngt förhåller sig på ett visst sätt; ofta (jfr i) med hyperbolisk öfverdrift. Jag vill dö, om det inte är sant. Dalin (1850). — särsk. med bestämning inledd af prep. på, förr äfv. öfver, angifvande det för hvars sanning osv. man är beredd att gå i döden. (Han) sagde at han ville döö ther upaa, at han var icke brotzlighen. OPetri (1525) i SthmTb. 1: 56. Troo är en lijffactugh och säkir förtröstning till gudz nådhe, så wiss ath man tusende resor doghe ther offuer. FörsprRom. 2 b (NT 1526). Geijerstam Aldrig 143 (1891).
2) (†) mista sansen, svimma; i uttr. dö sin kos (jfr 1 f). (De hysteriska) falla .. vthi beswimelse .. och vnderstundom döö så sin koos, Men doch komma the sigh til igen. BOlavi 149 b (1578).
3) teol. i mer l. mindre bildl. anv., för att angifva att människan fullständigt lösgör sig från det jordiska, världsliga o. syndiga; med prep. från: dö från världen, synden, sig själf o. d., äfv. (numera bl. arkaiserande) utan prep.: dö världen osv. Thetta Christi Ooket är wårt korsz, thet wij bära skola, och thet kallas döö werldenne. Muræus Arndt 1: 29 (1647). Röfwaren .. dödde ifrån werlden, och föddes å nyo uti Christo. Spegel Pass. 346 (c. 1680). Gif oss nåd att dagligen dö ifrån synden. Hb. 1811, s. 135. Dö oss sjelfva. Ternstedt Fénelon Vish. 94 (1877).
4) om växt l. växtdel: upphöra att lefva; gå ut; vissna; i sht om träd l. planta; om blomma särsk. i poetiskt språk. Petreius Beskr. 1: 100 (1614). Döende Plommonträd. VetAH 1810, s. 90. Det korn, du åt jorden förtrodde, / Det multnade, dödde och grodde. Wallin Vitt. 1: 165 (1819). Tegnér (WB) 4: 31 (1822). Träden (på mossmarken) dö ett efter ett. LfF 1914, s. 118. jfr: Drifvans liljor smälta ner och dö. Sätherberg Dikt. 1: 152 (1862).
5) (i vitter, i sht poetisk stil) i öfverförd anv. om sak, verksamhet, förhållande: upphöra, försvinna, gå om intet, gå under; förlora sin giltighet. Ett döende solsystem. Den döende antiken. Iag förstår ej annat, än contracter dö med person. VDAkt. 1708, nr 514. Än har Finlands kraft ej dött, / Än kan med oväns blod ett fält här färgas rödt. Runeberg 5: 7 (1860). Allt tyder .. på, att .. (konflikten) kommer att dö af sig själf. VL 1908, nr 239, s. 5. — särsk.
a) om tidsskede, särsk. om dagen l. aftonen: nalkas sitt slut, (så småningom) gå till ända. Tegnér (WB) 2: 2 (1808). Sätherberg Dikt. 1: 173 (1841, 1862). Och dagen dog, / och kvällen slog / sin skymning lätt i rummet in. Hansson Nott. 67 (1885).
b) om ljus, färg o. d., äfv. om ljuskälla l. lysande (himla)kropp, eld o. d.: (så småningom) fördunklas; slockna; försvinna; i sht i p. pr. Stjernorna blänka och slockna och dö. Bellman 3: 45 (1790). Bränderna alla på spishällen dogo. Ling Tirf. 1: 44 (1836). En lampa flämtar döende i taket. Almqvist Amor. 74 (1822, 1839).
c) om ljud, ton, ord o. d.: tystna, förstummas; ofta i uttr. ordet l. dyl. dog på hans läppar, på hans tunga l. dyl. JGOxenstierna Dagb. 174 (1771). De dallrande tonerna stego och dogo. Bremer Grann. 1: 249 (1837). Skrattet dog på hans läppar. Cavallin Kipling Kung 205 (1897).
d) om vind: så småningom lägga sig, mojna; äfv. om skog, sjö l. dyl., i det ögonblick då vinden dör: blifva lugn o. stilla; lägga sig till ro; tystna. Lugnande skogen / Dör i vindens / Sista, matta / Darrande pustning. Thorild 1: 98 (c. 1780). Dof och döende lägger sig böljan. Wallin 1Pred. 3: 265 (c. 1830). Vinden suckade nyss och dog / stilla, drömmande, stilla. Rydberg Dikt. 2: 20 (1891).
6) (i fackspr.) om sak: förlora de egenskaper som ngt under normala förh. besitter l. bör besitta. Grafström Kond. 29 (1892; om karamellmassa); jfr DÖ UT 4. 2NF 22: 720 (1915; om pärla).
1) till 1: dö; afgå med döden, gå bort; numera bl. (mindre br.) i förb. med prep. från (jfr DÖ 1 h ε). OPetri 2Post. 183 a (1530). (Han) dog bort från oss .. vid blott 38 års ålder. Runeberg ESkr. 2: 305 (1852). Topelius Fält. 4: 375 (1864).
2) till 1: vissna bort, tyna bort; så småningom gå under. Bref 1808—09, s. 160 (1809). LbFolksk. 8 (1868).
3) till 2: mista medvetandet l. sansen, svimma. Ridderstad Samv. 1: 201 (1851). Fem gånger dog hon bort, så att man trodde henne vara död. Löwegren Hippokr. 1: 382 (1909).
5) (i vitter, i sht poetisk stil) till 5; i öfverförd anv.: så småningom upphöra, gå under. Nordenflycht Svea 6 (1746). (Angreppet) dog bort under elden från vårt artilleri. PT 1914, nr 288, s. 2. särsk.
a) (mindre br.) till 5 b, om ljus l. ljuskälla: så småningom fördunklas. Eurén Kotzebue Orth. 1: 1 (1793; i bild). Jag .. såg snart de röda lyktorna dö bort i natten. Cavallin Kipling Kung 10 (1897).
b) till 5 c, om ljud, ton, samtal o. d.: så småningom tystna, sakta förklinga. Geijer I. 3: 196 (1811). Plasket av årorna dog bort i mörkret. Heidenstam Svensk. 1: 246 (1908).
c) till 5 d, om vind: lägga sig. Skogman Eug. 2: 169 (1855). Vinden dog bort, hafvet låg lugnt. Lönnberg BlSkär. 43 (1876). —
DÖ FRÅN0 4 l. IFRÅN04. till 1 h ε: vid sin död lämna efter sig (ngn l. ngt); ofta med bibegrepp af att den (de) som man lämnar efter sig är(o) utan huld o. skydd. Han dog ifrån hustru och barn. Weste (1807). —
1) (†) till 1: dö; stundom med prep. från; jfr DÖ BORT 1. Svart G1 101 (1561). När någen döör hädan ifrån thetta Lijfwet. Schroderus Os. III. 1: 331 (1635). Du sjelf dör hän och hän dör hvad dig tillhör. Tegnér (WB) 5: 17 (1825).
2) (†) tyna bort; jfr DÖ BORT 2. En man förutan vänner, om än så stark, / dör hän som stam i öcken med skalad bark. Tegnér (WB) 5: 14 (1825).
4) till 5. Icke dör det Sköna, / icke dör det Goda hän. Tegnér (WB) 2: 49 (1810). särsk. till 5 c, om ljud: dö bort (se DÖ BORT 5 b), tystna, förklinga. Lange Luba 10 (1889). —
DÖ UNDAN0 40, äfv. 0 32. dö; särsk. med tanke på att därigenom lämnas plats för en efterföljare; jfr UNDANDÖ. Schroderus Hoflefv. 286 (1629). —
1) till 1, om större grupp af människor l. djur, i sht om släkt, folk, ras o. dyl. KKD 5: 325 (1712). Menniskosläktet skall dö ut, vår planet förstöras, vår sol slockna. Rydberg Dikt. 2: 53 (1891).
3) till 5; i öfverförd anv.: försvinna, gå under. Thorild 3: 6 (1788). Romantiken med sin djupa längtan och sin bakgrund af en öfversinnlig värld kan aldrig dö ut. PT 1901, nr 293 A, s. 3. särsk.
d) till 5 c, om ljud, ton, samtal o. d.: tystna, förklinga. Sturzen-Becker 6: 124 (1863, 1868). Så småningom dog samtalet ut. Ahrenberg StRätt 32 (1899).
Spoiler title
Spoiler content