SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DÖF 4v, adj. -ve, -va; -vare. adv. -LIGA (†, Linc. (1640; under surde), Hamb. (1700)), -T (mindre br., Serenius (1741), Weste (1807)).
Etymologi
[fsv. döver, motsv. d. døv, isl. daufr, got. daufs, t. taub, eng. deaf; med en ursprunglig bet. ’omtöcknad, förvirrad', till en ieur. rot dhubh, röka; jfr DOF, adj.]
1) som (på grund af naturfel l. öronsjukdom o. d.) saknar förmåga att höra; som hör illa; vanl. om lefvande varelse, ngn gg om hörselorgan; äfv. i substantivisk anv.; jfr LOMHÖRD. Döf på vänstra, högra örat, på båda öronen. Döf och blind. Döf som en stock. The döffue höra, the dödhe reesas vpp. Mat. 11: 5 (NT 1526). Öronen äro platt .. dööff. LPetri 2Post. 95 b (1555). Dövstumma äro sällan döva för alla toner. Larsson Psyk. 9 (1910). jfr HALF-, STEN-, STOCK-, TON-DÖF m. fl. — särsk.
a) oeg.
α) (föga br.) i fråga om förhållandet att af starkt buller o. d. för tillfället vara beröfvad förmågan att höra annat än detta: bedöfvad. Spegel Gl. 80 (1712). Man famlar yr och döf af sorl och hiskligt rop. Ristell Mer. 69 (1774).
β) (i fackspr.) i fråga om oförmåga att skilja mellan olika toner; i ssgn TON-DÖF.
γ) (i fackspr.) i fråga om viss språkrubbning hvarigm förmågan att uppfatta innebörden af ngt hördt förlorats; i ssgn ORD-DÖF.
b) mer l. mindre bildl. resp. i vissa bildl. använda uttryckssätt; i sht i fråga om förhållandet att täppa till sina öron för ngt l. att vara så försjunken i ngt att man icke hör ljud omkring sig; stundom: som icke låter tala med sig, obönhörlig, obeveklig; ofta i förb. med sbst. öra. Vara döf med hörande öron. Tala, predika för döfva öron. Sättia dhet döfwa örat til. Grubb 786 (1665). Enkedrottningen gjorde sig döf för alla invändningar. Crusenstolpe Medalj. 501 (1847). Rättvisan är döv, som bekant. Hallström Nessusdr. 107 (1919). — särsk.
α) (†) i uttr. vända döfva öron till ngt, vända döförat till ngt. Keijssaren .. wände döfwe öron till freedz propositioner. RARP 8: 178 (1660). Mörk Ad. 1: 196 (1743).
β) i uttr. vara döf på det örat, icke vilja höra på den saken. På det örat är Cerussa döf. Dalin Arg. 2: 110 (1734, 1754).
2) (†) i hvilken intet ljud höres, hvarest tystnad råder, tyst. Rudbeck Atl. 2: 47 (1689). Grafvens döfva djup. Kellgren 2: 306 (1781).
3) (†) om ljud: dämpad, låg, klanglös, dof. En dööf röst, hvilken utgick utur Afgrunden. Ehrenadler Tel. 848 (1723). Et döft dundrande. Björnståhl Resa 1: 241 (1771). Döfva suckningar. JGOxenstierna 5: 67 (c. 1817).
4) [jfr motsv. anv. af BLIND] (†) om mörker: djup, tjock, tät. Man kunde honom (dvs. fienden) fram widh Midhnatztijdh och vthi thet döfwaste Mörckret öfwerrumpla. Sylvius Curt. 335 (1682).
5) (föga br.) dåsig, loj, slapp, trög. I döfwer hwila. Celsius Orpheus 97 (1687). Upvakna ur sin döfva ro. Nordenflycht QT 1744, s. 56. Den passiva, döfva, engelska takten, som egentligen är flegma. Tavaststjerna Bröl. 19 (1893). — (†) spak. Brahe Kr. 41 (c. 1585).
6) [jfr motsv. anv. af BLIND, DOF o. DUFVEN] (†) oduglig, oäkta. Qvarblifva korn (då man afbränner krut på ett papper), är det tecken till oren salpeter, synnerligast om de icke låta antända sig; dylika kallas af jägare vanligtvis döfva korn. Källström Jagt 127 (1850). — särsk. om blindnässla (som i motsats till de egentliga nässlorna icke bränner). Blinde eller döffue nätzlor. Linc. (1640; under lamium). Fånge 67 (c. 1710).
Ssgr (i allm. till 1): DÖF-FÖDD, p. adj. som är född döf; äfv. i substantivisk anv. BL 3: 140 (1837).
-HÖRD, p. adj. (numera föga br.) lomhörd; äfv. i substantivisk anv. Hulpit en Piga som varit döfhörd i 18 åhr. Key Inbjudn. 1892, s. 74 (i handl. fr. 1718). Lundell (1893).
-HÖRSEL. (†) lomhördhet. Möller (1807).
-KATT. (hvard., föga br.) = -NICKE. En riktig döfkatt. Tholander Ordl. (c. 1860).
(5) -KOLLER. veter. koller hvars anfall göra hästen trög o. dåsig; motsatt: rasande koller. Florman Pharm. 8 (1809).
-NICKE. (hvard.) person som hör mycket illa. Era döfnickar! Hör ni inte hvad jag säger! Strindberg SvÖ 1: 316 (1882).
(6 slutet) -NÄSSLA. (†) = BLINDNÄSSLA 1. Roberg Beynon 35 (1709).
(1 b) -ÖRA. (hvard.) Lind (1749; under taub-ohr).
1) användt symboliskt i fråga om förhållandet att täppa till sina öron för ngt l. att icke vilja uppmärksamma ngt; särsk. i uttr. slå l. vända, stundom lägga döförat till (för l. åt ngt). Rhodin Ordspr. 72 (1807). När hon kom med sådant, vände han allt dövörat till. Lagerlöf Kejs. 182 (1914).
2) (föga br.) = -NICKE. Claudine! Jeanette! Claudine! .. Ack, de döföronen! Envallsson Hofsl. 2 (1786). Wingård Minn. 11: 42 (1849).
Afledn. (i sht till 1): DÖFAKTIG, adj. (†) som är ngt döf. Hamb. (1700).
DÖFHET, r. l. f. OMartini Läk. 30 (c. 1600).
Spoiler title
Spoiler content