EFTERBLIVEN äf3ter~bli2ven, p. adj. -vet; -vna.
som icke nått l. medhunnit den utveckling som kan betraktas ss. den normala (i det givna fallet); som stannat på ett lägre utvecklingsstadium; som är ”efter sin tid”; stundom: föråldrad, antikverad; ngn gg: försinkad; jfr EFTERKOMMEN. En kroppsligt och andligt efterbliven individ. En efterbliven ståndpunkt, åskådning. Ahnfelt Stud.-m. 2: 278 (1857). Jemtlands och Vesterbottens läns jordbruk är .. tydligen i hög grad efterblifvet. LAHT 1895, s. 326. I socialpolitisk utveckling äro vi svenskar mycket efterblifne. GHT 1897, nr 225 A, s. 3. Hela vegetationen var sommaren 1902 efterblifven. Skogsv.-fören. tidskr. 1905, s. 469. De vid Stockholms folkskolor inrättade s. k. hjälpklasserna för efterblifna barn. PT 1909, nr 242 A, s. 2.
