EFTERBLOMSTRING äf3ter~blom2striŋ, stundom (jfr BLOMSTER) -ωm2-, r. l. f.; best. -en; pl. (föga br., i bet. 2 vanl. ersatt av pl. av EFTERBLOMSTRINGS-PERIODl. dyl.) -ar.
2) [till EFTER- 8 c; ej utgående från 1, utan direkt anslutande sig till BLOMSTRA III 1 b(α); jfr motsv. anv. i d.; sannol. efter t. nachblüte] bildl.: blomstring som, ofta efter ett mellanskov av ringa l. ingen livaktighet, följer på (o. anknyter till) en föregående period av stor o. rik blomstring (utan att dock i regeln nå samma höjd som denna); i sht med avs. på konst, litteratur o. vetenskap. Den efterblomstring af grekisk konst och vetenskap, som uppstod i Alexandria under Ptolomæernas regeringstid. NF 1: 414(1875). Judarne, som i sitt försvar mot den påträngande hellenismen under makkabeerna för en kort tid åter nått en nationel efterblomstring. Svensén Jorden 189(1885). Den nya attiska komedien .. fick en efterblomstring på romersk mark. Andersson Lat. antol. 7(1909).
Ssg: (2) EFTERBLOMSTRINGS-PERIOD. Under litterära efterblomstringsperioder. E. H. Tegnér i SAH 58: 46(1882).
