EFTERGRÄVA, v. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[till EFTER- 7; jfr d. eftergrave, ävensom holl. nagraven o. t. nachgraben]
(†) gräva efter (ngt); utgräva (ngt). (Winckelmann) berättar huru det gått til (vid förstöringen av Herculanum o. Pompeiji), efter som man nu funnit det vid desse orters eftergräfvande. Sv. Merc. 1764, s. 125. Dalin (1850; betecknat ss. ”föga brukl.”).
