1) [till EFTER- 11 c; jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (föga br. utom ss. vbalsbst. -ning) sjunga efter (ngt som sjungits l. spelats av en annan); särsk.: ur minnet återgiva (en melodi o. d.), sjunga efter gehör. Han (har) efftersunget denne så kallade Sochnewijsa. Rääf Ydre 3: 249(i handl. fr. 1695). Om en melodi eller del deraf uppfattas med gehörets hjelp .. samt medelst rösten återgifves, kallas detta gehörsång (minnessång, eftersjungning). Svensson Sångmet. 5(1889). Utan den minsta musikaliska bildning kunde han .. eftersjunga och spela de allra flesta melodier. SD(L) 1898, nr 404, s. 4.
2) [till EFTER- 5 b] (föga br.) om ton o. d.: fortsätta att ljuda (med en svagare klang), sedan tonbildningen upphört; jfr EFTERKLINGA 1. Tonen försvinner icke straxt då (orgel-)piporna upphöra att ljuda, utan ett efterljud, ett eftersjungande låter höra sig i kyrkan. Drake Töpfer 255(1850).
