ELISION e1liʃω4n l. el1-, r. (f. Sv.-t. hlex.(1851), Lundell); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. elision, fr. élision, av lat. elisio (gen. -ōnis), vbalsbst. till elidere (se ELIDERA)]
språkv. vbalsbst. motsv. ELIDERA;äv. konkretare: fall av elidering. Elision undergå icke O! Heu! och andre (lat.) Interjectioner. Dahl Gram. lat. 252(1796). Apostrof utmärker (i fr.) elision. Vising Fr. spr. 36(1892).
Ssg: ELISIONS-TECKEN. (knappast br.) apostrof, utlämningstecken. Bortlämnande af elisionstecknet: dörrn, förrn, sen, ren. C. G. Estlander(1902) hos Runeberg 8: 143.
SAOB
