SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1921  
ELJEST äl3jes2t, äv. ELJES äl3jes2, adv.
Ordformer
(elligis (ellegis) GR 1: 242 (1524), Därs. 9: 360 (1534). ellix GR 3: 155 (1526). eljes (elljes, el(l)ies, äljes, äl(l)ies) GR 1: 123 (1523) osv. elles GR 1: 48 (1523), Därs. 24: 565 (1554). elss (ells, äls) Lucidor (SVS) 141 (1671), Dens. 447 (1674). eljest (el(l)iest, äljest, äl(l)iest, äljist, el(l)ijest, elyest, elleyest) GR 1: 128 (1523) osv. elleist J. Skytte (1613) i OxBr. 10: 166 m. fl. ställen t. o. m. år 1642. älligiest Carl XI (1696) i HH XVIII. 2: 96. — ellieste GR 21: 116 (1550). ellest (elest, ällest, ellist(h), elist) GR 4: 259 (1527), OxBr. 11: 632 (1633). elst Lucidor (SVS) 51 (c. 1674). ellers GR 1: 37 (1522), BtFinlH 4: 365 (1568). ellerst BtFinlH 4: 178 (1563). ellens(s) GR 3: 221 (1526), Därs. 24: 548 (1553). ellensth GR 2: 73 (1525). ellienst Botvidi Underv. om gymn. 18 (1633), VDAkt. 1679, nr 242.helest Visb. 1: 139 (c. 1620). Anm. Beträffande brukligheten av formerna med o. utan -t må anmärkas att eljest (eliest, elliest osv.) allmänt förekommit under hela den nysv. tiden, under det att eljes (elies, ellies osv.) varit vanligt på 1500-talet, men sedermera, att döma av det föreliggande materialet, ganska sällsynt o. först in på 1800-talet kommit i mera allmänt bruk. Jfr Rydqvist SSL 5: 149 (1874), som trots sin allmänna förkärlek för de äldre o. ’riktigare' formerna icke anser skäl föreligga att återuppliva formen eljes)
Etymologi
[fsv. (de flesta formerna äv. med bet. ’eller') älläghis (allaghis, ällighis m. fl. former), ällens, ällars, ellers, ellerst, ällas (älläs, hällas m. fl. former), ällis(t), ällar (allar, äller m. fl. former), älla (alla, ällä, hella m. fl. former); jfr sv. dial. ella (Skåne, Blek., Kalmar län), ellas (Skåne, Hall.), ellans, ellens, älles (Skåne), ellest (Södermanl., Smål.), elliga (Västergötl., Dalsl., Värml.), d. ellers, ä. d. ællær, ellis, ellers, fnor. elliga (med bet. ’eller'), isl. (alla formerna äv. med bet. ’eller') elligar, ellar, ella. — Formen eljes utgår från fsv. ällighis, vilket ännu föreligger i det ä. nysv. elligis (o. ellix) o. vilket enl. den vanligaste uppfattningen är en med den i adv. vanliga ändelsen -is bildad sidoform till isl. elligar, motsv. got. aljaleikōs, annorlunda, feng. ellicor, elcor, eljest, annorstädes, fht. elichōr, vidare, av germ. alia-, annan (jfr ELÄNDE; jfr äv. eng. else), motsv. lat. alius (jfr ALIENERA), gr. ἄλλος (jfr ALLOPATI), o. germ. līka, gestalt (se LIK, död kropp, o. -LIG). Enligt en annan uppfattning, framställd av A. Kock i ArkNF 28: 170 f., är fsv. ällighis, ur vilket den nysv. formen eljes utvecklats, en senare utveckling av fsv. älläghis, som är att fatta ss. en ssg av germ. alia-, annan, o. en adverbialt brukad genitivform av fsv. läghi, läge. Enligt denna uppfattning är grundbet. av fsv. älläghis: vid annat (sak)läge, under andra förhållanden. — Det slutande -t i eljest (o. övriga former på -t) är tillagt efter mönster av andra adv. på -t, ss. GENAST o. d. (jfr STRAXT jämte STRAX, MEDELST jämte MEDELS); jfr äv. Jespersen Nutidssprog 42 (1916). — Formen helest har erhållit det begynnande h- i anslutning till den i ä. tid vanliga sidoformen heller till ELLER]
I. (†) annorlunda; jfr ANNARS I. (De till själagården' skänkta) husen skulle .. bliffua under the fatighe them til uppehälle, och ingalunde varda them rycht .. i fråå. Hvar elles skedde skulle .. (givarna) gåå til (dvs. träda i besittning av) såådana hus. O. Petri (1527) i Sthms tänkeb. 1: 154. Men ehuru alt är, så hafwer iagh meent troligen (dvs. ärligt) ther medh, och icke elliest. Chesnecopherus Fulkom. skäl Zzz 4 a (i handl. fr. 1597).
II. = ANNARS II.
1) annars (se d. o. II 1), i annat fall, i annan händelse, under andra omständigheter, i motsatt fall, varom icke, om så icke är l. vore l. varit l. sker l. skedde l. skett. Tig, eljest får du stryk. Fly undan; du är eljest förlorad. Din lön blir nu mindre än den eljest skulle ha blivit. Låt bli det där, eljest (så) ... Raade wij .. eder .. at thet bliffuer aff eder tilbörliga straffat, Ellers .. giffue wij .. wor kere Höwitzman engen oræt om han thet .. straffar. GR 1: 37 (1522). Jesus har fullkomnat all ting, men tu måste tro, äljes har tu intet gagn theraf. Spegel Pass. 419 (c. 1680). Kungen förbjöd mig .. att göra Grant första visiten, hvilket jag eljest gärna skulle gjort. De Geer Minnen 2: 222 (1892). — (†) inledande en sats med rak ordföljd. Hielper honom thil thenne befalning jgienn, ellers hand gråther bodhe ssynn ögenn wdt. BtFinlH 4: 365 (1568). Thomas Hendersson .. blef .. tillsagt, att han .. steller sin hoss bonde tilfredz och klagelöss, elliest han inmandt blifuer. BtÅboH I. 6: 141 (1634). — särsk.
a) mindre logiskt, efter nekande sats: i sådant fall, i sådan händelse; ty då. (Att Gud är upphov till allting) kan jw ingalunda såå wara, elles wore och synderna gudz gerninge. O. Petri P. Eliæ e 2 b (1527). Giff tigh icke j selskap medh them weldigha och rijka, tu legger ellies een swår byrdo vppå tigh. Syr. 13: 2 (Bib. 1541). (Alexander I) hade lofvat .. (drottning Fredrika), att hennes son skulle få följa honom under fälttåget, men förklarade sedan, att det ej kunde ske, emedan han eljest skulle stöta Carl Johan. B. v. Beskow Lefnadsm. 209 (1857).
b) nära anslutande sig till ett föreg. frågeord. Vem skulle det eljest vara? Vem eljest? Var eljest? När eljest? Må jag ditt ljusa anlete skåda, / Må jag förnimma din ljufliga röst! / O! hvar får jag eljest tröst. Wallin Vitt. 1: 66 (1821). Gråter du ej nu, hvaröfver eljest? Böttiger i SAH 50: 304 (1874). — särsk. [efter fin. kuinkas muuten] (i Finl.) i förb. hur eljest?, varför inte, jo visst, naturligtvis. Jag dricker inte! sade jag och satt qvar. — Hur eljes? Inte går det an att vara till främmands, utan att taga sig en liten klunk. Hertzberg Päivärinta Bild. 3: 55 (1886). jfr: (Uttrycket) huru annars, huru eljes tillhör .. egentligen blott deras språk, som vuxit upp i finsk omgivning. Bergroth Finlandssv. 294 (1917).
2) annars (se d. o. II 2), för övrigt, i övrigt, för resten; dessutom. Salth humbla klædhe ock huadt the elles tiil theris wphælle behøffua. GR 1: 225 (1524). Ett stilla regn faller från några guldkantade strömoln under en eljest högblå himmel. Wennerberg 3:35 (1883). — särsk.
a) (†) omedelbart följt av ock l. med. OxBr. 9: 666 (1645). HärnösDP 1661, s. 10. Man tviflar om han det Rectoratet vill hafva; eliest och har han aldrig läsit for nogra barn. Därs. 1694, s. 290.
b) (†) övergående i bet.: det förutan, ändå. Vtharma icke then fattiga, ty han är ellies fattigh. L. Petri Sal. ordspr. 22: 22 (1561).
c) mer l. mindre svagt betonat o. med försvagad bet.; jfr ANNARS II 2 b.
α) användt för att beteckna ngt ss. sagt bl. i förbigående l. tillfälligtvis: för övrigt; stundom liktydigt med: i parentes sagt; jfr ANNARS II 2 b α. Ett schep, såm ellest Adrian segelmakar tilhörrer. OxBr. 11: 617 (1632). Förr i tiden — och eljest för icke så länge sedan — ansåg man svårare sjukdomar härröra från onda andar, dämoner. Ymer 1901, s. 16.
β) i villkorssatser, angivande villkorets nödvändighet l. för att beteckna, att man ej vill inlåta sig på villkorets värklighet: över huvud, på det hela taget, nämligen, nu, värkligen; jfr ANNARS II 2 b β. O. Petri 2 Förman. A 4 a (1528). Min Penninge Pung (är) så slapp at jag behöfver säga til myntet, (: om der eljest är något:) hvar är du? här är jag. VDAkt. 1789, nr 175. Forssell Stud. 2: 95 (1886, 1888).
γ) (numera bl. i Finl.) i alla fall, dock, likväl; stundom närmande sig bet.: bara, blott; jfr ANNARS II 2 b γ. Tiil en slig swår Summa nemplig Cm (dvs. 100 tusen) gyllen, behöffue j inthet fortroste Honom opå, vtan ellies till XX eller XXXm (dvs. 20 l. 30 tusen) gyllene. GR 10: 105 (1535). Een then sigh kallade Grefwe Iohan von Artz, som doch ingen Grefwe war, vthan elliest een ansehnligh Person och försöcht Krijgzman. Girs E. XIV 29 (c. 1630). Hvad de gjorde der? (frågade lyceisten flickorna.) Inte just någonting, utan sutto der eljes, emedan det var vackert väder. Hertzberg Canth Lifsb. 2: 70 (1886). — särsk. [efter fin. muuten vain] (i Finl.) i förb. eljest bara, för ro skull. Har du i behåll alla de bref, Mari skrifvit till dig? frågade han en dag. Naturligtvis; hvarför frågar du det? svarade jag. Eljest bara, menade han. Nygård Päivärinta Bild. 4: 76 (1887).
3) annars (se d. o. II 3), vid annat l. andra (tidigare) tillfälle(n); i vanliga fall, under vanliga, normala förhållanden. En dagh vthi tina Gårdar är bättre än ellies tusende. Psalt. 84: 11 (Bib. 1541). Julafton ser man ej, at mat, som eljest, delas. Livin Kyrk. 91 (1781). Den eljes så öppne och språksamme unge mannen. Cederschiöld Riehl 1: 8 (1876). — (†) jämte ett följ. annars. När .. Bissaren (dvs. förskäraren) nämpner Storfurstens namn, stå alla Knäsar oc Bajorer vp, .. tagha myssorna vthaff sigh, och bocka sigh lijtet medh hufuuden, eliest sittia the annars medh myssorna vppå huffuuden. Petreius Beskr. 3: 25 (1615).
4) annars (se d. o. II 5), i andra avseenden, i annat avseende; på annat sätt; jfr I. (De) dreffue .. vth .. iffrå sigh alt thet folk som icke förmotte sigh fetalie (dvs. skaffa sig föda), eller elies i någen motte them gangneliget wara. Svart G. I 67 (1561); jfr II 2 c α. Institutioner, hvilka voro bestämda i grundlag eller allmän lag eller eljest tillkommit genom konungs och riksdags gemensamma beslut. De Geer Minnen 2: 194 (1892). — (föga br.) framför ett följ. än. Akta dig att träffa henne eljes än i min närvaro! Lindberg Hârûn Arraschîd 64 (1900). PT 1910, nr 132 A, s. 2.
Spoiler title