publicerad: 1921
ELIT eli4t, i bet. 1 o. 3 r., i bet. 2 m.||(ig.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom t. elite, eng. élite av fr. élite, motsv. mlat. electa, (ur)val, av lat. eligere (se ELIGERA)]
1) urval, de(t) bästa, ”grädda(n)”, ”blomma(n)” (av en grupp människor l., mindre ofta, föremål); ofta i fråga om soldater. Hjelt Medicinalv. 3: 128 (i handl. fr. 1822). Eliten af Paris' förnäma och vackra damer. Sturzen-Becker 2: 117 (1861). En elit af för (latin-)studiet särskildt intresserade och begåfvade lärjungar. PedT 1904, s. 373.
2) (numera knappast br.) person som (i ett visst avs.) tillhör eliten (i bet. 1). Stammen .. bildar liksom en trupps urval, dess kärntrupp, dess eliter. Hazelius Förel. 26 (1839). De mest försigkomna (av lärjungarna), de s. k. ”eliterna.” Ridderstad Samvetet 3: 535 (1851). Dahlgren Stanley Mörk. Afr. 2: 21 (1890). — särsk. (förr) mil. o. sjömil. benämning på krigsman tillhörande elitkompaniet vid den mellan 1824—1832 bestående sjöartillerikåren samt på beväringsman som enl. mellan 1860—1885 gällande förordningar uttagits till underofficersutbildning. Gynther Förf. 3: 130 (efter handl. fr. 1827). Beväringselit åligger att .. för husbonde eller mästare anmäla, det han är såsom elit anställd. Därs. 7: 191 (1860). De Geer Minnen 1: 231 (1892). — jfr BEVÄRINGS-ELIT.
3) bot. grupp av plantor l. stam som på grund av framstående egenskaper utvalts till fortplantning, elitstam. Efter valdt utsäde uppdragna eliter. UtsädT 1891, s. 14. Därs. 1896, s. 115. — jfr FÖRÄDLINGS-, RENODLINGS-ELIT m. fl.
-KÅR. Pfeiffer (1837; om militär). En elitcorps af unge och skicklige framtidsmän. Ridderstad Samvetet 1: 42 (1851). —
-KÖR. —
-PUBLIK. 2 Saml. 12: 42 (1892). En verklig elitpublik med Karl XV och ”sessan” i spetsen. Hellander Teat. 89 (1898). —
-TRUPP. Wrangel Krigsh. 1: 48 (1866). En elittrupp, representerande Stockholms Gymnastikförening. Wilskman Idr. i Finl. 1: 101 (1904). —
(jfr 3) -UTSÄDE~020. SydsvUtsF Årsber. 1886, s. 19.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content