ELOKUTION e1lωkɯtʃω4n l. el1-, l. -ok- l. -åk-, l. -ɯʃ- l. -u-, äv. 0104, r.; best. -en, äv. =.
Etymologi
[jfr t. elokution, eng. elocution, fr. élocution, av lat. elocutio (gen. -ōnis), uttal, uttryckssätt, vbalsbst. till eloqui, uttala, av e, ut (se EX-) o. loqui, tala]
1) (†) uttal. (Det vendiska folket i staden Bautzen) snarrade .. wid elocutionen äfwen som (dvs. alldeles som) judar. KKD 2: 39 (1706). Wenström o. Jeurling (1891).
2) (knappast br.) (en författares l. talares) sätt att framställa sina tankar, föredragssätt, uttryckssätt, föredrag, utförsgåva. Lyrisk elocution och stil. Tegnér (WB) 2: 350 (1816). Wenström o. Jeurling (1891).
