SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EMANATION e1manatʃω4n l. em1-, äv. -aʃ-, äv. 0104, r. (f. Dalin (1850)); best. -en, äv. (utom i södra Sv.) =; pl. -er.
vbalsbst. till EMANERA; ofta konkret. — särsk.
a) filos. o. teol. i fråga om alla varelsers o. tings uppkomst gm utflöde ur ett högsta väsende; stundom motsatt SKAPELSE. Then slemma meningen om alla creaturs emanation af Guds egit väsende. Rydelius Förn. 278 (1722, 1737). Människoandarne äro (enl. nyplatonikerna) .. emanationer från den högste Gud. Rydberg KultFörel. 3: 148 (1886).
b) fys. om ljusets utstrålning uppfattad ss. utströmning l. avsöndring av ett lysande fluidum. De Rogier Euler 1: 73 (1786). Dalin (1850).
c) kem. o. fys. om utstrålning från radioaktiva ämnen; vanl. konkret, om det utstrålade gasformiga ämnet. KemT 1903, s. 132. En viss viktsmängd thorium producerar .. pr sekund ständigt samma mängd emanation. Grenander Radioakt. 31 (1909). — jfr RADIUM-, THORIUM-EMANATION.
Ssgr: (c) EMANATIONS-GAS. 2 NF 22: 889 (1915).
(c) -HALTIG. ArkMat. VII. 8: 19 (1911).
-LÄRA. särsk. till a. Grubbe Filos. ordl. (c. 1845).
-SYSTEM. särsk. till a. B. Höijer i LittT 1795, s. 232.
-TEORI. särsk. till b. Berzelius ÅrsbVetA 1822, s. 43.
Spoiler title
Spoiler content